Gatuliv kapitel 2

Ledaren Gizachew

Gizachew Ayka är ledaren för Win Souls for God. Denna uppgift har han haft så länge organisationen har existerat, med undantag för det första året. Han är 29 år och är uppvuxen i en syskonskara på 14 barn. Gizachew kom som nummer åtta. Hans far hade tre söner från sitt första äktenskap. Två av bröderna är döda på grund av sjukdom och en av systrarna omkom i en trafikolycka.

Vart efter barnaskaran växte, mäktade föräldrarna inte med att ta hand om alla barnen. Därför har systern Rachel och brodern Andreas vuxit upp som adoptivbarn.
De blev en del av familjen Vessby i Sunnemo, norr om Karlstad i Sverige. Rachels och Andreas´svenska mamma, Margareta Vessby, tog initiativet till närmare kontakt med familjen Ayka. Rachel var tre år och Andreas bara ett år när de kom till Sverige. Andreas var då svårt sjuk och hans biologiska mor ser det idag som ett Guds under att den svenska familjen ville ta hand om honom. Det räddade troligen hans liv.

-När Rachel var 22 år reste hon tillsammans med delar av sin svenska familj till Etiopien för att hälsa på sin biologiska släkt, och det blev en stark upplevelse för både svenskar och etiopier, berättar Gizachew.
-Min mor hade tänkt på sina två bortadopterade barn varje dag under dessa år. Därför blev mötet så starkt för oss alla, säger Gizachew. Idag känner han att han har en stor svensk familj som är en del av hans egen familj. Han vet att han har mycket att tacka dem för. Det är mycket ovanligt med en så god kontakt mellan den ursprungliga familjen och en adoptivfamilj.
-Jag upplever nu att vi är en stor svensk-etiopisk familj som har starka band. Min mor sa en gång att hon inte hade mist några barn. Istället hade hon fått flera svenska barn.

Rachel arbetar i dag för UNICEF i Etiopien. Hon har också arbetat som barnmorska på sjukhuset i Skellefteå. Dessförinnan var hon under tre år barnmorska i Etiopien. Det var under denna tid hon fick regelbunden och nära kontakt med sin etiopiska familj.
Gizachew känner att han har fått sin svenska syster tillbaka, även om de måste kommunicera på engelska. Gizachew har också träffat sin bror Andreas flera gånger i det svenska hemmet på Norra Väsby gård i Sunnemo.
Som liten blev Andreas inspirerad av den legendariska piloten C. G. von Rosen, som gärna ville vara ”morfar” för sin lille etiopiske vän. Nu har Andreas nått sitt mål. Idag är han helikopterpilot inom Norsk Lufttransport. Andreas har också besökt sitt första hem i Etiopien.

Gizachew minns speciellt en gång när de två sprang ikapp hemma i Sunnemo. Det var ingen tvekan om att Andreas var snabbare än Gizachew, men ”jag kunde inte springa ifrån min bror” sa Andreas stilla till sin mor efter tävlingen. Flera syskon blev också bortlämnade till släktingar i Etiopien.

Familjen Aykas hem ligger i stadsdelen Entoto. Utefter en trång gata står skjulen vägg i vägg. De nästan lutar sig mot varandra än idag. Detta är ett av de många fattiga kvarteren i Addis Abeba.

-Det fanns inte sängar till oss alla, så jag låg oftast direkt på jordgolvet. Jag var glad de veckor jag kunde få skor att gå i. För det mesta var jag barfota både ute och inne, minns Gizachew. Min far var vävare och min mor var en duktig försäljerska av frukt, grönsaker och små saker på marknaden. Båda arbetade hårt, för att hålla liv i oss barn. Jag tror det var ett hårt slag för mor att två av barnen måste adopteras bort, men mina föräldrar hade lärt känna adoptivföräldrarna genom den svenska missionen och tyckte därför att detta var den enda lösningen på ”problemet”, säger Gizachew.
-Redan som femåring blev jag utrustad med en skoputsarlåda, så att jag kunde tjäna ihop lite pengar till familjen. Jag var ofta med mor för att hjälpa henne med försäljningen på marknaden.

– Om kvällarna fördelade mor den mat vi hade, men de flesta kvällar blev det ingen mat över till henne. Särskilt dramatiskt var det 1984 när vi upplevde hungersnöd i hela Etiopien, inklusive huvudstaden Addis Abeba. Vid tretiden på natten ställde sig mor i kö för att få tag på bröd. Till att börja med fick familjerna bröd i förhållande till antalet barn, men efter kort tid fanns det inte tillräckligt med bröd till vår familj. Vi var många munnar att mätta och vi fick bara en halv ranson.

-Trots att vi hade lite mat, eländigt med kläder och inte sängar till fler än hälften av oss, gjorde mina föräldrar allt de kunde för att ge oss skolgång. Vi var många syskon som samsades om skolböckerna. Far delade bokstavligen skrivböckerna mellan oss genom att riva dem mitt itu.
Egentligen var de inte så intresserade av att ge oss utbildning, men skolan var en god barnvakt. Det var omöjligt att ha tio skrikande ungar runt sig hela tiden för en far som måste väva så mycket som möjligt, för att få ihop till vår brödföda. Mor var ofta ute och skaffade varor till marknaden, och då var det fint att kunna skicka oss till skolan. Det jag minns mest, var att det var fruktansvärt kallt att gå till skolan på morgnarna. Jag hade sällan skor och jag frös mycket om benen. Många skoldagar gick jag också utan mat. Det fanns inte tillräckligt till oss alla, och de som skrek högst fick. Jag var liten till växten och hade inte möjlighet att kämpa till mig något bröd, när de stora syskonen tog för sig.
Jag trivdes på skolan och hade nog läshuvud. Jag fick goda betyg och kunde gå direkt från grundskolan till gymnasiet. När jag fyllde 13 år tyckte far att jag var vuxen nog att lära mig väva. Han förväntade sig att jag skulle klara av det, utöver läxor och skolgång. Jag var faktiskt glad att jag kunde göra något som bidrog till bättre ekonomi för familjen. Jag minns också den enorma glädjen av att kunna hjälpa några grannar, som hade det sämre än vi.

-Kort tid efter det att jag hade börjat väva fick jag en huvudskada på grund av att jag föll mot en stor sten. Det gick nästan ett helt år innan jag blev bra igen, men jag klarade trots allt att hänga med i de flesta ämnena i skolan, berättar Gizachew.

-Nästa dramatiska händelse i vår familj inträffade när jag var 18 år gammal. Tillsammans med min äldsta syster råkade jag ut för en allvarlig trafikolycka. Min syster dog av de skador hon fick. Jag skadades svårt i huvudet, miste flera tänder och ådrog mig också en skada i benet. Förlusten av storasyster var svår för oss alla.
Bara ett år senare fick jag mig en huvudskada för tredje gången. Det skedde inne på kyrktomten. En järnstång från ett tält träffade mig mitt i huvudet, men jag klarade mig även denna gång med livet i behåll.

Dessvärre var det inte möjligt för mig att börja mina högskolestudier trots fina studentbetyg från gymnasiet. Jag hade en enorm lust att studera. Jag läste allt jag kunde, för att bli bland de allra bästa på skolan. De med topprestationer får nämligen erbjudande om kostnadsfria universitetsstudier, men jag nådde inte upp. Det var ett hårt slag för mig. Likväl måste jag nämna att de andra ungdomarna som jag idag samarbetar med i Win Souls for God, hade det ännu sämre än jag. Fattigdomen hade vi gemensamt och vi kände inte till något annat.

Det jag är allra mest tacksam för, är att mina föräldrar tog med mig till den evangeliska kyrkan, redan från det jag var 4-5 år gammal. De sände alla barnen till söndagsskolan, troligen för att få en lugn stund. Söndagsskollärarna var fina människor. De behandlade alla lika. Särskilt läraren Zianish var min favorit och reservmamma. En gång när jag kom i det närmaste halvnaken till söndagsskolan, eftersom mina kläder var utslitna, gav hon mig ett par blå kortbyxor och en vit
T-shirt. Jag ska aldrig glömma vilken stolt nioåring det var som gick hem från söndagsskolan den dagen.

När jag blev lite äldre fick jag också vara med i kören i söndagsskolan. Sången och gemenskapen betydde enormt mycket för mig. Lärarna hade ett otroligt tålamod med oss, trots att vi var rackarungar som slogs och som gillade att stjäla socker vid kyrkkaffet. Dessa småtjuvar kunde även vara änglalika ibland. Vi kom alltid till bibelstudium och bön och vi lärde oss att bry oss om varandra. Den lärdomen har jag stor glädje av idag. När jag ser barn som lider och har det svårt, vill jag gärna göra allt jag kan för att hjälpa dem.

Som tonåringar var vi ganska mogna, efter flera års aktivt deltagande inom kyrkan. Tillsammans med Hawi, Tariku, Yonas, Yonatan och Helen och många andra grundade vi ungdomsgruppen Natanim. Jag var då 15 år gammal.
Vi bad mycket tillsammans och hade olika uppdrag i församlingen. Natanim-hjälparna blev ett begrepp, med inspiration från gamla testamentet. (I bibel 2000 översatt till tempeltjänare. Esra 8:19-20, Nehemja 10:28 övers.anm.) Egentligen är jag lite stolt över att ha varit med om att grunda denna ungdomsrörelse i vår kyrka.
I dag kallar vi Natanim-gruppen för Win Soul for Gods anfader. Vi var 45 tonåringar i åldrarna 16 till 19 år som hade som vår huvuduppgift att hålla rent och snyggt i kyrkan och på kyrktomten. Genom praktiskt arbete och kristen gemenskap, blev vi starka i tron. Vi ville bekämpa den enorma fattigdom som vi själva var en del av och vi ville förkunna Guds ord och drevs av viljan att hjälpa så många som möjligt.

-Det var i Natanim-gruppen vi började prata om att arbeta bland gatufolket, särskilt bland barnen. Även om vi själva var fattiga, kunde vi väl göra något? Det slutade med att tio av oss bestämde sig för att agera. Vi ville ut på gatan och starta ett evangeliskt och humanitärt arbete bland gatufolket.

I all hemlighet grundade vi Win Souls for God i maj 1997. Då var jag 20 år gammal. Tillsammans med de nio andra grundarna hade jag en stark vision av att hjälpa gatufolket i Addis Abeba. Jag hade själv genomlevt så många tuffa barndomsår med svält och fattigdom, att jag kände det som min uppgift att vara med i detta arbete.
-Våra ledare i kyrkan avrådde oss å det bestämdaste. De tyckte att vi var för unga och oerfarna för att möta den tuffa och kriminella miljön på gatan. Officiellt lydde vi våra ledare, men i skydd av nattmörkret startade vi ändå arbetet på gatan. Jag måste bara dela med mig av det jag hade, och det första jag gav bort var min jacka.

-Vi vågade inte berätta för våra familjer vad vi gjorde om kvällarna. De trodde att vi var inne på kyrkans område och hade bibelstudier och sångövningar. Norska, svenska och danska missionärer, biståndsarbetare och folk från de tre ambassaderna visste vad vi höll på med och gav oss mycket vägledning och ekonomisk och praktisk hjälp de första åren.

Bibelordet i Lukas 3:11 var ett av de viktigaste för oss i starten. Där står det ”Den som har två skjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd ska göra på samma sätt.” Det var precis det vi gjorde. När jag hade en krona gav jag bort 50 öre.

Idag vågar jag säga att Gud har räddat mig ur fattigdomen för att leda mig till alla dem som fortfarande lever i mörker. Nu vill vi i WSG vara Jesu efterföljare och komma med ljus till dem som inte känner till något annat än mörkret och som själva därför inte vet vägen till ljuset och till sin himmelske far. Det är en stor uppgift, och jag vet att vi är många som delar samma vision. Därför tackar jag Gud för min etiopiska och min svenska familj, vänner i Etiopien, Sverige, Norge, Danmark och andra vänner runt om i världen. Tillsammans kan vi fullfölja uppdraget.

Kapitel 3