Gatuliv kapitel 4

Därför ville vi starta Win Souls for God

Jag sitter tillsammans med Gizachew Ayka i flera dagar, för att få mig en bild av de entusiastiska ungdomarna och av utvecklingen hos Win Souls for God sedan starten i maj 1997. Min första fråga är varför detta ungdomsgäng på tio startade sin egen organisation?
-När du har hört om vår barndom och vår ungdomstid, förstår du säkert varför vi ville starta WSG, svarar Gizachew.
-Vi hade alla upplevt en otrygg barndom och när vi såg barn och unga som levde utan hopp kunde vi inte bara sitta där och se på vad som skedde. Vi ville ta upp kampen mot fattigdomen och allt det onda vi såg runt om oss.

-Som barn är vi inte i stånd att se om vi har ett problem, men när vi blir äldre förstår vi mer av den verklighet vi lever i. Om ingen gör något, förblir problemet kvar i samhället och det kommer att växa sig ännu större. De allra flesta betraktar gatufolket som ett problem. Det är människor som lever utanför det etablerade samhället. De är kriminella och de kan vara farliga.
Trots detta var det ingen som tog tag i uppgiften. Kanske för att den var för stor och riskfylld. Detta kunde vi ungdomar inte acceptera. Vi måste ut och prata med dem och se hur de hade det.
Ärligt talat fick vi en chock när vi mötte dem, men mitt i eländet hade vi också många fina upplevelser. Gatufolket undrade först, därefter blev de glada för att någon hade nedlåtit sig till att tala med dem och frågat dem om de önskade hjälp att komma bort ifrån gatan.
Jag är övertygad om att dessa människor kan bli en resurs om vi tar dem på allvar. Jag tror att ingen av dem egentligen vill vara på gatan. De är där, för att samhället har svikit och de är tvingade dit ut av olika skäl.

-Ni var unga, idealistiska kristna, men är inte uteliggarna och gatufolket ett offentligt ansvar?
-Det är svårt att svara på detta. Ja, vi var unga. Vi frågade inte varför myndigheterna eller vår egen kyrka hade svikit. Vi frågade bara oss själva: Vad kan vi göra? Det är lätt att skylla på andra, men utifrån egen erfarenhet kände vi en smärta för detta folk. Låt mig använda en bild: om du har fått en sticka i fingret och känner hur ont det gör, så försöker dufå bort smärtan. Som ungdomar sa vi till oss själva: Låt oss göra något. Dessa människor dör ju som flugor runt om oss. Därför frågade vi inte vad andra gjorde. Vi sa bara att vi är de som ska göra något för dessa barnoch ungdomar runt om i staden.

-Vi mötte människor som främst av allt saknade omsorg och kärlek. Ett litet barn som mister kontakten med sina föräldrar, börjar snabbt leta efter dem. Var är mor och far? När de finner varandra igen, är återseendets glädje stor. De människor vi mötte, var små och stora som hade mist allt, främst tron på sig själva och på en framtid. När vi först fick kontakt med dem, kunde vi inte överge dem. De behövde vårt stöd och vår vägledning. De behövde praktisk hjälp att överleva. Det blev ett tungt ansvar för oss att bära, för oss som var i övre tonåren.

-Många hade rymt hemifrån för att de blev illa behandlade. De flydde till staden i hopp om ett bättre liv.De flesta skulle ha klarat att leva i fattigdom, men de klarade inte alla slag och all förnedring som de upplevde från sina egna föräldrar. Därför stack de iväg. Ingen kan leva utan omsorg och kärlek. Barnens största önskan är att få uppmärksamhet och kärlek. Många barn och unga har sagt till mig att de hatar sina föräldrar. De vill aldrig se dem igen. Bakom dessa ord ligger det ändå en saknad. Det är bitterheten som kommer fram, men de vet varifrån den kommer och de lever med ett litet hopp om att träffa sina föräldrar igen, trots allt vad de har fått utstå. På grund av HIV/AIDS epidemin, är det dessvärre många som inte finner sina föräldrarvid liv.

-Efter kort tid i gatuarbetet var gruppen av entusiastiska ungdomar halverad från tio till fem. Gizachew förklarar detta med den stora psykiska påfrestningen mötena med gatufolket innebar.
-Allt var annorlunda än vi hade trott. Språket var osminkat och rått. Vi insåg att språket i kyrkan och språket på gatan var väldigt olika, milt sagt. Många kände sig otrygga. Vi satt bland kriminella och mördare som beskrev i detalj vad som hade hänt de senaste dagarna.
En yngling kunde berätta hur han hade använt kniven för att döda en av sina konkurrenter vid sopcontainern. Andra berättade om stora slagsmål och det var inte sällan några blev rädda. Alla var rädda.
Vi lyssnade till levnadsöden som var så fyllda av ondska att vi inte orkade höra dem. Vi kände bara av vår egen otillräcklighet. Vad kunde vi egentligen säga till tröst? Var vi verkligen i stånd att visa dem en väg ut ur deras helvete?

-En av de första kvällarna på gatan mötte vi en man som var svårt sjuk. Vi förstod att vi måste få honom till sjukhus så snabbt som möjligt. När vi kom till sjukhuset fick vi besked att de inte kunde ta emot honom, eftersom vi inte kunde betala för behandlingen. Vi hade inga pengar, så vi bönföll sjukhuset att hjälpa denne man som var dödssjuk. Vi möttes av axelryckningar. Ingen på mottagningen lätsig heller bevekas av våra tårar och vår sorg. Vi tog oss vidare till nästa sjukhus. Samma episod utspelades även där. Utan pengar blev det ingen behandling. Det slutade med att mannen dog på väg från det ena sjukhuset till det nästa. Vi var livrädda. Detta kunde ju hända varje kväll.Det fanns ju så många sjuka och döende att vi istället hade kunnat starta en begravningsbyrå. Vi hade verkligen hamnat i dödens väntrum och vi var på intet sätt mentalt förberedda för detta. Därför halverades vår grupp under loppet av några få månader och jag anklagar ingen av dem som lämnade oss. De ville så gärna,men orkade inte.

-Vår strategi var att komma i kontakt med en fast grupp av barn och unga. Det kunde vara fem till tio personer. Vi gick alltid två och två och försökte finna dem varje kväll. Problemet var att de av säkerhetsskäl förflyttade sig mellan olika platser. Polisen var deras största fiende. Vi bestämde oss för att koncentrera oss på två områden i staden, ett runt busstationen och det andra i vårt eget närområde Arat Kilo. Vi klarade inte att nå alla. De var för många. Bara i en av parkerna i Arat Kilo fanns det en grupp på 40 barn och unga och fyra av oss hade som mål att hjälpa dem. I starten hade vi ofta kontakt med mellan tre och fyra hundra och det var en gigantisk uppgift att hjälpa dessa, både mentalt och ekonomiskt.
Vi visste också att många av dem var farliga. De var kriminella och mördare, men vi utsattes aldrig för våld, bara hot. Ryktet om att vi var ”goda hjälpare” spreds i trakten. Därför kunde vi egentligen känna oss ganska trygga, även om vi aldrig var helt säkra. Vi vågade aldrig ta med oss gäster från Skandinavien under den första tiden. Vita människor är rika, de har pengar. Vi ville inte riskera att någon av våra stöttepelare skulle bli utsatt för överfall och rån.
Jag tror egentligen inte att gatufolket vill vara farligt, men om du är så dum att du har på dig en guldring eller en klocka, ja då ber du om att bli rånad. Vi hade varken guldringar eller klockor.
Vi satt tillsammans med dem, talade med dem och åt tillsammans med dem. Vi tackade ja när de bjöd oss på mat från sopcontainrarna. Vi hade ingen aptit, men vi hade inte heller något val. Om några ville dela vad de har, så ska du äta. Sådan är vår kultur, även om du vet att maten kan vara förstörd. När vi berättar för dem att de är Guds barn och att Gud älskar dem, ja då har vi också inbjudit oss själva till en gemenskapsmåltid.

-En gång blev jag serverad en kopp te. Jag visste att koppen var hämtad från en container och jag såg att vattnet var från kloaken i gatan. Men jag såg också att de kokade vattnet och därför drack jag tillsammans med gatupojkarna. Lyckligtvis hade de också socker, så jag klarade att tömma koppen. Från och till fick vi magproblem, men det var på sätt och vis det pris vi måste betala för att etablera kontakt.

– Det är en sak att etablera kontakt, men hade ni några möjligheter att följa upp dem i starten?
-Nej, det var svårt. För att etablera kontakt, måste vi spendera mycket tid tillsammans med varje grupp av ungdomar. Först måste vi skapa tillit. Bestämde vi att vi skulle träffas nästa dag klockan åtta, så var det sällan de dök upp på avtalad tid. Kanske kom de klockan tolv och då var de irriterade på oss, för att vi inte var där. Då hade vi kanske väntat en timme eller två, men de förväntade sig att vi skulle finnas där tills de tyckte det var dags att infinna sig. Vi lärde oss tålamod.

-När vi öppnade vårt första kontaktcentrum och avtalade med dem att de skulle komma vid niotiden på morgonen, kom de kanske vid femtiden på eftermiddagen. Då hade vi gått hem för att äta, eftersom vi skulle ut på nya uppsökande turer samma kväll. Vi blev ofta kallade för lögnare, eftersom vi inte fanns på centret. Det fick vi tåla. De var ju inte vana att rätta sig efter klockan.
Då bestämde vi oss för att arbeta i skift, för att någon av oss alltid skulle finnas tillgänglig, oavsett när ungdomarna infann sig. Så småningom lärde vi dem att hålla avtalad tid. Det var det första steget på vägen till samarbete från deras sida. Nu går det mycket bättre, säger Gizachew.

Bön präglar ungdomarna i Win Souls for God. En skandinav kan bli skamsen när vi ser hur viktigt detta är för WSG -medarbetare. Kanske bönen är ett slags livförsäkring i detta arbete?
-Ja, säger Gizachew. Du kan gärna uttrycka det så, men vi ber också om att Gud ska öppna hjärtana hos gatufolket, så att de förstår vad vi säger till dem. När vi går ut till nya områden, är det alltid några som utgör en förbönsgrupp för oss, medan vi är ute i det som kan vara ett farligt område. Då känner vi tryggheten och vi litar på Guds löften att bevara oss.

Kapitel 5