Gatuliv kapitel 5

Ungdomlig framåtanda

När ambassadrådet Inge Herman Rydland vid den norska ambassaden i Etiopien och hans fru Signe hörde att NRK hade ett TV-team i Etiopien i januari 2001, gjorde de allt de kunde för att kontakta oss.
Ungdomarna i Win Souls for God låg Inge Herman och Signe varmt om hjärtat och de gjorde en stor insats för WSG när de var i Etiopien. Signe Rydland var ivrig när hon första gången introducerade oss för organisationen 2001. Samtidigt var hon förtvivlad över de regler som försvårade ambassadpersonalens möjligheter att engagera sig officiellt i humanitärt arbete. Jag gjorde dessa anteckningar de dagar vi första gången var tillsammans i Addis Abeba:
– Allt måste ske på frivillig basis, utan att det provocerar landets myndigheter. Varken jag eller min man har lov att engagera oss officiellt på grund av vår förbindelse med ambassaden. Trots detta, vill Signe göra så mycket som möjligt för dessa ungdomar, utan att bryta mot reglerna. Hon kan inte låta bli att visa omsorg om ledarna, när hon ser vilken kamp de utkämpar varje dag.
– Det är en fördel att tala amhariska här, berättar hon. Signe Rydland är kanske bättre på amhariska och oromo-språk, än på norska och svenska. Hon föddes nämligen i denna stad 1947 och hon har bott över 30 år av sitt liv i detta land.
-Jag är en skandinavisk etiopiska, säger hon.
Med sin sjuksköterske- och barnmorskeutbildning, vill hon gärna engagera sig för de svagaste grupperna, nämligen gatubarnen och de prostituerade. Därför har hon också stor förståelse för organisationen Win Souls for God och det ungdomliga mod som ledarna visar. Hon skäms å de etablerade kyrkornas vägnar, missionärsdottern. Hon berömmer ungdomarna för deras vision och vilja att arbeta bland barn och unga i sin egen stad.

-Ungdomarna hade var sin säng och en madrass. De åt tre gånger om dagen. Plötsligt fick de upp ögonen för dem som inte hade något att äta.
Gatufolket var skeptiska och rädda för de tio ungdomar som kom till dem om kvällarna och nätterna, för att lära känna dem och berätta om Jesus som älskar alla människor. De måste verkligen jobba för att bli accepterade av gatufolket. De blev närmast tvungna att äta tillsammans med dem, för att bevisa sitt engagemang, både i ord och handling. Men Gud bevarade dem från allvarliga sjukdomar och de var villiga att äta avfall, för att nå fram.
Mer och mer förstod gatufolket att dessa ungdomar verkligen menade allvar med sin vision. Att fem av de tio som startade, inte klarade pressen, är lätt att förstå, menar Signe.

-De mötte en värld som var brutal och utan ljusa sidor. Det de upplevde på gatan, berörde dem så starkt att de inte klarade av att vara med. Ingen ska klandra dem för det, även om de kände att deras vilja och visioner kanske inte var tillräckligt starka. Efter kort tid var det emellertid nya ungdomar som anmälde sig till uppgifterna. ”Kärntruppen” var så stark att den klarade av att överbevisa andra kristna ungdomar om att detta var något Jesus ville att de skulle göra i sin egen stad. Det handlade om att rädda människor från undergång och ge av den kärlek Jesus hade att ge.
Mitt under de mörka och hårda nätterna, kände de att Jesus var med och gav dem kraft och välsignelse. De upplevde många under på gatan och dessa hjälpte också självkänslan. Många unga människor tackade ja till erbjudandet om hjälp till en ny start i livet. Några blev hjälpta hem till föräldrar de hade övergivit. Andra fick erbjudande om skolgång och fick ett dagligt mål mat. För många var det starten på att skaffa sig sitt dagliga bröd på ett ärligt sätt, istället för att tigga och stjäla.
-Jag har ofta tänkt på vad dessa fem som har kämpat sedan WSG startade, egentligen har offrat i sina egna liv, säger Signe eftertänksamt.

-Detta är så mycket mer än ett rent socialt engagemang. Det är verkligen ett kall, att lyfta människor upp från det underjordiska och de mörka tunnlarna. De första åren arbetade de utan någon form av lön. De delade med sig av sina egna kläder. De bad sina familjer att dela det lilla de hade. De använde sina fickpengar i arbetet. De försökte berätta om sina planer och idéer i sin egen kyrka, men dessvärre var det inte många som förstod. Men det var en och annan som ville följa dem ett stycke på vägen. Det var några som stod utanför kyrkporten ibland, för att skänka kläder och skor. Från utlänningar, det vill säga flest norrmän, svenskar och danskar, fick ungdomar lite pengar så att de kunde köpa matkuponger och därigenom ge gatufolket möjligheten till bättre mat än den de hämtat ur sopcontainrar. Arbetet har vuxit enormt, men ungdomarna har samma entusiasm och iver som de hade i starten 1997, menar Signe Rydland.

– De många sveken från gatufolket till trots, fortsätter de troget att leta när någon är försvunnen. Några gånger får de hjälp av polisen, och glädjen är alltid stor, när ett försvunnet gatubarn kommer tillrätta. Oftast måste de börja på nytt efter många veckors arbete med ett barn. De måste överbevisa var och en om hur mycket bättre det är att gå i skola, än att tigga i stadens centrum, eller stjäla på en bakgata. Barnen måste överbevisas om att en säng och en madrass är bättre än den hårda asfalten. Vi kan egentligen inte förstå deras tålamod och deras kärlek, säger Signe.

Hon vill också nämna ungdomarnas iver att ta hand om barn i utsatta familjer.
– De har ett starkt fokus på att förhindra att barn hamnar på gatan. Det är så många som är i riskzonen. I de mest utsatta områdena sätter de in sina begränsade resurser, med små skolor för de fattigaste barnen.
Ofta är det lärarna som tar föräldrarollen, till dess föräldrarna själva blir upplärda att ta hand om sina egna barn. Vi tycker det är förfärligt när föräldrar slår sina barn, men kulturen här är annorlunda än vår. Många små barn får mycket stryk i Etiopien. Det är inte konstigt, att de vill rymma hemifrån.
Ungdomarna i WSG arbetar långa dagar och många nätter, förutom att de studerar. När de ser smutsiga barnahänder och hungriga barnamunnar, kan de inte säga nej. De har en vision och de bär Jesu sinnelag i sina hjärtan, summerar Signe Rydland.

Kapitel 6