Gatuliv kapitel 6

Yonas – socialarbetaren

Yonas Tesfaye är idag ledare för organisationen Hope for Children in Ethiopia (HCE), den humanitära sektionen av Win Souls for God.
Redan som nioåring startade han arbetet bland jämnåriga på gatan. Han är 29 år och är utan tvekan den ledare som fått den tryggaste och bästa uppväxten av samtliga inom organisationen. Kärleksfulla föräldrar har tagit hand om Yonas och hans fyra syskon, två bröder och två systrar. Dessutom har denna familj också öppnat sitt hem för tre flickor i släkten. Två av flickorna hade mist båda sina föräldrar medan den tredje var faderlös och hade en mor som inte kunde ta hand om henne.

– Jag har alltid varit en stillsam pojke. Jag har aldrig haft något behov av att protestera eller bråka. Tvärtom är det jag som är fredsmäklaren när det uppstår oenighet bland oss syskon eller bland de tre extra flickorna i familjen, berättar Yonas.

– Jag var den stillsamma pojken som gick i skolan, gjorde mina läxor och fick bra betyg. Efter skolan lekte jag med mina vänner inne på kyrktomten. Därefter gick jag hem på avtalad tid. Jag började läsa Bibeln tidigt och jag var med i kyrkans barn- och ungdomsarbete. Jag var särskilt road av att sjunga i kören. Med min känsla för social rättvisa var jag också mycket upptagen av att dela med mig av mitt överflöd. Jag såg att många på vår gata var fattigare än jag. Hade jag två kronor i fickan, gav jag alltid bort hälften till någon av de andra och jag passade på att fördela rättvist till många av mina fattiga kamrater. Min gode vän Tariku var också beredd att dela.
Tillsammans med tre andra kompisar bestämde vi oss för att göra en insats för de fattiga i vår stadsdel. Jag var bara nio år gammal. Tariku var tio, men vi var fast beslutna att starta gatuarbete, berättar Yonas.

-Vi visste inte hur vi skulle göra det, och vi hade inte heller så mycket pengar att köpa mat för. Jag visste endast lite om staden jag bodde i. Min värld sträckte sig från hemmet och fram till kyrktomten, cirka 300 meter. Jag visste inte var närmaste busstation fanns, men otroligt nog, hittade vi fram till centrum. Vi hade hört att det fanns många fattiga runt marknadsplatsen och runt den centrala busstationen där. Många av gatupojkarna trodde att vi drev med dem, när vi berättade att vi gjorde detta för dem, för att vi tyckte om dem. De hade aldrig hört något liknande, varken från barn eller vuxna, och vi jagades iväg. Jag minns att jag var livrädd. Men det fanns också några som värdesatte att vi tog kontakt.
För att vara ärlig, företog vi många turer ner till staden utan att erbjuda någon hjälp. Vi vågade helt enkelt inte komma för nära dessa människor. Ändå var vi lyckliga, eftersom vi visste att vi gjorde något som var riktigt.

– Ryktet om vår sociala klubb spred sig snabbt till föräldrar och söndagsskollärare. Vi fick höra att vi var för unga för att ta på oss sådana uppgifter och man bad oss att vänta några år. Vi lydde de vuxna och de berömde oss för det. Min far berättade att han också hade känt ett kall att göra en social insats. Genom sin uppväxt inom den lutherska kyrkan, var han uppfödd med stark moral och etiska normer. Att hjälpa sin nästa var en god och helig princip för far och han ville förmedla den till oss barn. Jag såg verkligen upp till far. Han var rakt igenom ärlig och god. Han och mor visade varandra kärlek. Det hände aldrig, att far var på stan utan att mor var med. När mor och far var ute och åt, tog de alltid med något hem till oss barn. Deras omsorg om oss rörde mitt hjärta. Deras vänlighet och kärlek blev en förebild för mig.

-Sedan jag hade gått ut gymnasiet, ville jag arbeta och tjäna mina egna pengar. Tillsammans med min bror startade jag en liten verkstad där vi utvecklade vår egen design av keramiktavlor med visdomsord. Vi besökte många affärer runt om i staden och erbjöd våra produkter. Vi förhandlade om pris och kvantitet och efter kort tid tjänade vi riktigt bra. Som 18-åring kunde jag tjäna 1000 kronor i månaden och vi var verkligen nöjda med vår insats. Far önskade att jag skulle vidareutbilda mig, men för första gången i mitt liv var jag oense med honom. Nu tjänade vi bra. Vi upplevde framgång i affärsvärlden och vi kunde betala tillbaka något av allt det vi hade fått.
Tillsammans med min bror arbetade jag långa dagar. Vi fick stora beställningar och vi måste arbeta halva natten, för att klara leveranstiderna.

– Samtidigt med framgången med företaget kom också utmaningen att starta Win Souls for God. Skulle jag verkligen avveckla vår verkstad för att arbeta med gatubarn? Plötsligt fick jag samvetskval. Här tjänade jag stora pengar medan tusentals barn och unga levde av det som fanns i sopcontainrarna. När jag åkte omkring i staden och levererade mina tavlor, såg jag gatubarn överallt.
Jag visste att jag måste vara med i arbetet för dessa barn. Jag hade lätt för att börja gråta när jag såg deras situation och jag visste att jag svek en kallelse från Gud om jag inte gjorde något för dem. Jag hade följt min fars vilja om att fortsätta med utbildningen och fann nu att jag kunde överlåta verkstaden till våra tre assistenter. Därmed kunde jag engagera mig i gatubarnsprojektet på heltid. Jag upplevde det som ett riktigt beslut och jag blev vald till ledare för WSG det första året. Från min barndom hade jag trots allt erfarenhet av uppsökande verksamhet, säger Yonas med sitt stora, varma leende.

-För mig var det en stor besvikelse att ingen gav mig ekonomiskt stöd, när jag började arbeta på heltid utan lön. Från att ha varit en förmögen ung man, upplevde jag mig vara beroende av andras stöd. Under fyra år arbetade jag utan någon form av lön. Mina föräldrar förstod situationen, så jag fick bo hemma. Här fick jag både mat, kläder och en säng. Jag hade egentligen ingenting att beklaga mig över. Jag hade själv valt detta och jag visste att det var ett riktigt val.

-Det finns tusentals människor runt om mig som aldrig kan välja, tänkte jag, och behöll humöret och leendet. Några säger att jag har fått ett öppet sinne och ett vänligt leende i gåva av Gud. Jag tror faktiskt det är sant. Jag ler alltid, även om jag kan vara ledsen. Jag är mycket social. Jag älskar att vara tillsammans med människor. Jag älskar gatufolket och det är här jag hör hemma.
– I takt med att arbetet inom Win Souls for God växte och blev alltmer omfattande, kom det krav från myndigheterna att vi måste dela upp våra aktiviteter i en religiös och i en social avdelning. Därmed måste vi etablera Hope for Children in Ethiopia, som jag blev ledare för. Jag tror det var riktigt att vi genomförde denna uppdelning, även om vi fortfarande har en gemensam ekonomisk och administrativ ledning.
En del av våra givare och samarbetspartners önskar bidra med medel till rent humanitära insatser. De kan då stötta aktiviteterna i Hope for Children in Ethiopia.
Inom denna organisation driver vi kvällsskolan för flickor som samlar ved och för pojkarna som väver. De är i åldersgruppen 7 till 18 år, och har inga möjligheter att gå i vanlig skola. Vi har medel att hjälpa 100 av dem med kvällsskola, där de lär sig engelska, amhariska och matematik. Vi undervisar också i förebyggande hälsoarbete, särskilt inriktat på HIV/AIDS problematiken.

-Genom HCE bidrar vi också med skolmaterial, allt från böcker till blyertspennor. Vi ger stöd till medicinsk behandling till dem, som så behöver. För arbetsgivarna till de 100 barnen som finns i vårt program, har vi också startat undervisning. Detta för att de ska förstå barnens behov och ge sina anställda möjlighet att vara barn, trots att de arbetar hårt.

-Vi ser det också som vår uppgift att besöka de byar på landet, som dessa barn kommer ifrån, för att upprätthålla kontakten mellan barn och föräldrar. Även där undervisar vi i preventivt hälsoarbete. 150 familjer är nu med i vårt program om prevention och familjeplanering.

-Jag måste få nämna att lek och idrott också är viktiga delar av vår verksamhet. Varje helg arrangerar vi turneringar i bordtennis, handboll, fotboll och andra aktiviteter som barnen gärna vill delta i. Vi har stora turneringar, där vi bjuder in andra lag och föreningar till att tävla mot ”våra” barn. Därigenom skapar vi också kontakt tvärs över de sociala klassgränserna i staden.

Kapitel 7