Gatuliv kapitel 11

Teddy – evangelisten och socialarbetaren

Tewodros kallas för Teddy. Han är 26 år och ledare för bibelundervisning och evangelisation. Han har också ett särskilt ansvar för tre kontaktcentra runt om i Addis Abeba. Han har tre halvsystrar och var den ende sonen från moderns första äktenskap. Fadern dog i tuberkulos när Teddy var 4 år gammal. Teddy var mycket fäst vid sin far. De sista månaderna låg han tillsammans med honom på sjukhuset, eftersom han också hade blivit smittad. Teddy räddades och blev omedelbart flyttad till sina farföräldrar.
– Mor hade inget fast jobb och därför heller ingen möjlighet att ta hand om mig. Tre år efter fars död gifte mor om sig och fick tre döttrar med sin nye man. Mor glömde mig och jag har väldigt svårt att acceptera att hon prioriterade sina småflickor och aldrig gav mig chansen att komma tillbaka, säger Teddy och fortsätter:
– Jag upplevde det bittert att behöva växa upp utan syskon, trots att farmor ju gjorde sitt bästa för att jag skulle få en god uppväxt.

– Den enda kontakten jag har med mor idag, är när hon söker upp mig och ber om pengar till livets nödtorft. Hennes andra äktenskap gick över styr och nu lever hon i verklig fattigdom. Sedan jag blev kristen känner jag mig förpliktigad att hjälpa mor, trots att hon har svikit mig. Därför får hon några kronor så gott som varje månad så att hon kan betala hyra och slipper svälta. Jag har också en del kontakt med mina systrar, men eftersom vi inte växte upp tillsammans, fick vi inte heller någon nära kontakt. Mina farföräldrar dog när jag var 17 år gammal. Då hade jag ingenstans att ta vägen, men min bäste vän Alemayehu (Alex) erbjöd mig att bo med honom. I dag är vi kolleger i Win Souls for God och jag kommer alltid att stå i tacksamhetsskuld till Alex.

– Jag vet innerligt väl av egen erfarenhet vad det vill säga att behöva tjäna ihop till sitt dagliga bröd. Redan från det jag var 10 år arbetade jag som skoputsare inne på kyrkotomten. På så sätt tjänade jag tillräckligt med pengar för att kunna gå i skolan. Under goda dagar kunde jag tjäna upp till sju kronor och merparten av dessa pengar gick direkt till matpengar till farmor. Hon skickade mig till marknaden för att köpa potatis och grönsaker. De pengar jag klarade att gömma undan, använde jag till kläder och skor. Jag hade aldrig råd att köpa mig nya kläder, men det fanns en bra butik för begagnat i närheten. Några gånger fick jag också kläder och skor från kyrkan, men dessa sålde jag oftast vidare för att få pengar till min skolgång. Jag kämpade egentligen varje dag för att överleva. Jag var ofta ensam och utled. De dagarna när jag gick och lade mig mätt, var de bästa dagarna i min barndom.
– En av fördelarna med att arbeta som skoputsare inne på kyrkans område, var att jag hörde mycken kristen förkunnelse. Egentligen var jag inte så värst intresserad, men när livet var som mörkast just när både farfar och farmor hade dött, sökte jag tröst i kyrkan. Här mötte jag som 17-åring verkligen Jesus.

– Två av ledarna i kyrkan tog sig an mig när jag blev helt ensam. De visade mig vägen till Kristus genom det de sa och det de gjorde för mig. Jag fick vara med i en bibelstudiegrupp för ungdomar och vi gick igenom hela Johannesevangeliet. Jag växte upp i en ortodox tradition, och den lokala ortodoxa kyrkan ligger bara ett stenkast från den evangeliska kyrkan. Mina farföräldrar tog alltid med mig till den kyrkan om söndagarna, men efter några månaders bibelstudium i den evangeliska kyrkan, kände jag att jag måste välja. En av ledarna i den ortodoxa kyrkan gjorde valet lättare än jag hade trott. En söndag eftermiddag tog han mig åt sidan och han var rasande över att jag gick till den evangeliska kyrkan. Då frågade jag honom varför han aldrig hade berättat för mig vad som stod i Johannes 3.16. ”För så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv.” Jag frågade också om detta ord gällde honom och mig. Då tände han på alla cylindrar och menade att jag inte hade någon rätt att läsa för honom från Guds Heliga ord. Han bad mig försvinna och aldrig mer visa mig i hans kyrka. Jag gick lycklig därifrån och har aldrig varit i den kyrkan sedan dess, säger Teddy med en blandning av leende och sorgsenhet i blicken.

– Sedan jag började i den evangeliska kyrkan och studerade Guds ord varje dag, blev jag också mer vuxen i min livsföring. Jag klarade mig bra i skolan och fullföljde ungdomsskolan med goda betyg. Jag fick jobb som vakt för organisationen Gudina Tumsa Foundation. (Gudina Tumsa var generalsekreteraren för Mekane Yesus-kyrkan 1966-79, övers.anm.)
– Om kvällarna studerade jag fysik och datateknik. Stora delar av dataundervisningen bedrevs på engelska, eftersom många manualer var på detta språk. Idag är jag verkligen glad att jag fick engelska ”på köpet”.

-När Alex, Yonas, Gizachew och sju andra ungdomar bestämde sig för att påbörja arbetet bland gatubarnen, ville jag också vara med, berättar Teddy vidare. Han blev besviken när de andra ungdomarna menade att han var för omogen för att vara med från starten.
– När de erbjöd mig att vara med som frivillig, på enkla uppdrag, sa jag ja med en gång, fortsätter Teddy.
– De visste inte att jag hade bestämt mig för att bli en del av denna rörelse, för jag kände ju till gatulivet och jag visste vad det ville säga att gå hungrig. Som tack för min frivilliga insats, fick jag både mat och kläder av WSG. Jag slutade som vakt för Gudina Tumsa Foundation, eftersom jag ville vara tillsammans med mina vänner i gatubarnsarbetet så mycket som möjligt. Pengafrågan löste jag genom att gå tillbaka till jobbet som skoputsare. Varje lördag och söndag arbetade jag av alla krafter och folk i området visste att jag var en duktig skoputsare.

– Nu har jag fått det ansvarsfyllda uppdraget att vara ledare för evangelisation och bibelundervisning. Det finns många duktiga förkunnare i vår organisation och det är viktigt att vi använder de nådegåvor vi har fått. Jag organiserar all förkunnelseverksamhet och all bibelundervisning runt om i staden och är ofta ute och samtalar med gatufolket. Tre kvällar från kl. 21.00 till midnatt organiserar jag små samtalsgrupper för gatufolk och unga kriminella. Jag blir inte alltid väl mottagen och jag måste tåla att någon talar nedlåtande till mig. Då drar jag mig stilla tillbaka för att undvika konflikter och onödig uppmärksamhet.

– Att få tala om Jesus med medmänniskor på gatan, är en otrolig upplevelse för mig. Han berättar att många är nyfikna och frågar om mycket. Teddy ger dem svar på frågorna, medvetet och genom att slå upp i Bibeln.
– Ofta bara stirrar de när jag säger att svaret står där eller där, säger Teddy med ett leende.
– Står det om oss i den boken, säger de ofta. Så delar vi Guds ord tillsammans och även en måltid mat. Ibland måste jag tacka ja till sådant som kan vara fördärvad mat, men då ber jag en extra bön till Gud och ber Honom bevara min hälsa när jag är ute på hans uppdrag. Så här långt har det gått bra.
– Mer än allt annat i världen önskar jag fortsätta med detta uppdrag, att förkunna evangeliet för folket. Jag är säker på att Jesus även menade gatufolket i Addis Abeba, avslutar gatuevangelisten.

Kapitel 12