Gatuliv kapitel 12

På – och under gatan

Det är förbundet med en viss risk att följa med WSG-medarbetarna ut på gatan för att tala med gatufolket. En tidig morgon i januari 2001 fick jag som TV-reporter mitt första möte med gatufolket, ansikte mot ansikte. Det gjorde ett enormt intryck på mig. Det var kallt och folk var på väg till jobbet. Om inte den vanliga invånaren i Addis Abeba bryr sig så mycket om dessa människor, så blir de mycket provocerade om vita människor tar kontakt med just gatufolket.

Vid en sopcontainer var två ungdomar i färd med att sortera matrester. Tillsammans med min fotograf Gunnar Bjerketvedt filmade vi, tog bilder och samtalade med ungdomarna. De var vänliga och godlynta mitt i stanken. En sten kom plötsligt vinande mot min fotograf. Han väjde undan och räddade både sig själv och kameran. Gizachew och Tariku försökte dämpa situationen, men lyckades inte. I närheten stod ett par beväpnade soldater. De förstod situationen, kontrollerade våra papper och höll vakt runt oss. Detta skedde mitt i Etiopiens huvudstad. Vi förflyttade oss till ett skjul vid en busshållplats. Där såg vi åtta barn i åldrarna sex till tolv år. De låg under smutsiga trasor och plastsäckar, med stenhård betong som säng. Dessa pojkar hade troligen inte tvättat sig på flera månader. Ett par meter från dem stod människor som väntade på bussen. Dessa nedlät sig inte ens att se på dem. De retade sig på att vita människor tog kontakt med dem tillsammans med en grupp på tre ungdomsledare från Win Souls for God. Någon försökte jaga bort oss. Detta avskum skulle vi inte bry oss om. Men Gizachew och hans kollega Yonas kände detta gäng. De hoppas att de en dag ska kunna hjälpa dem bort från gatan, precis så som de har hjälpt hundratals andra. De vet att det kommer att ta tid, för dessa pojkar vet inte om något annat än livet på gatan. Det är en tolvåring som är ledare för denna grupp. Han har bott här i tre år, sedan han flydde från sina föräldrar, efter att de hade slagit och plågat honom större delen av hans liv. Han hatade sina föräldrar och ville inte resa hem igen. Pojkarna fick en vänlig klapp på axeln, några uppmuntrande ord och en matkupong så att de kunde gå till Hope Enterprise vid tolvtiden och få sig ett mål lagad mat. Svenska Rädda Barnen finns bland de organisationer som finansierar denna matutdelning och som under årens lopp har räddat tusentals gatubarn från att dö. Pojkarna gömde matkupongerna väl.

Vid tolvtiden såg vi dem igen, lite längre uppför gatan, i närheten av Hope Enterprise. Men ungdomsledarna ville gärna visa oss mer av livets brutala realitet. Under refugen på en av huvudgatorna har landets telebolag grävt en underjordisk gata för sina kablar. Här finns det husrum för många. Ingången är trång och det rum vi kommer in i är ca två kvadratmeter. Här har tre ungdomar funnit sitt krypin. Här är det faktiskt ganska varmt, men stanken är nästan outhärdlig. De har bilder av popstjärnor och Jesus på stenväggarna. Gizachew kryper ner genom hålet i gatan för att tala med ungdomarna. De får några minuter för sig själva. Vi kan inte höra vad de talar om. Men det är något speciellt med Gizachew när han kommer upp igen. Det lyser av medmänsklig kärlek om honom. Det är lätt att se att han gläder sig över varje ny kontakt som etableras. Jag var fascinerad. Här stod jag tillsammans med en man som var villig att gå under jorden för att rädda människor åt Gud.

Utanför den förre kejsaren Haile Selassie´s sjukhus mötte vi ett nytt ungdomsgäng. De bodde i skjul byggda av sten och mattrasor. En mur utgjorde en naturlig bakre vägg. De hade organiserat sig i gäng som plundrade och rånade för livets uppehälle. Hela deras liv är uppbyggda kring småkriminell verksamhet, men de flesta här är inte farliga, berättar Gizachew.
-Det är sällan det begås mord, tillägger han. Kanske vill han skoja med oss, mitt i allvaret. Han vet lika väl som vi att det inte är tryggt för vita människor att ensamma röra sig på gatorna om nätterna.

En tidig torsdagsmorgon i mars 2005 åkte jag åter ut tillsammans med Gizachew, Tariku, Teddy och Yonatan. Den danska missionären Hanne Tudlik Jessen, som till vardags arbetar som arbetsterapeut vid Yekatit-sjukhuset, var också med. Dansk Etiopienmission har engagerat sig i detta arbete. Vid en telefonkiosk låg tre pojkar och sov.
– Detta är ett förhållandevis tryggt ställe, menade Gizachew. Bara några få minuter efter det att vi hade kommit i kontakt med de tre ungdomarna, blev det mycket stoj runt oss. En man ringde omedelbart till polisen, eftersom han var säker på att vi skulle förmedla stadens slum och fattigdom till västvärlden. Tariku blev väldigt provocerad av inställningen hos vuxna män, som inte kunde förstå att vi var här för att hjälpa. Det uppstod handgemäng och efter några få minuter var vi omringade av ett tiotal personer, några av dem även påtagligt berusade. Vi blev i det närmaste tagna som gisslan, på öppen gata, mitt i regnvädret och den första polispatrullen kom efter ett par minuter. Yonatan lyckades försvinna innan han blev angripen. Det var han som hade filmat åt mig under intervjun med en av pojkarna. Därför var han mest utsatt för fara. Förhöret på polisstationen varade ett par timmar. Videokassetten beslagtogs och Gizachew måste ringa till Yonas och be honom hämta papper som bevisade att WSG var en laglig och organiserad hjälporganisation. Polismannen såg TV-sändningen och blev egentligen fascinerad över intervjun jag hade med en 20-åring på gatan. Ynglingen berättade att gatan hade varit hans hem de senaste elva åren och att han nu hade en stark önskan att återvända till ett normalt liv. Jag frågade vad vi kunde göra för honom. Vi enades om att han skulle komma till ett av WSG:s kontaktcentra samma dag.

De två som anmälde oss blev frisläppta. Jag tog dem i hand och tackade för deras engagemang utan att låta ironisk. Jag fick ett leende tillbaka.
-De gav oss i alla fall en ny erfarenhet, sa Hanne plötsligt med ett leende. Polismannen klargjorde för oss att det var viktigt att ha papperen i ordning, men han trodde inte att episoden skulle få några konsekvenser för oss. Halva dagen gick innan vi kunde fortsätta vårt arbete. Otroligt nog fick vi tillbaka videokassetten och polismannen frågade också om jag kanske hade kontakter inom norsk polis, som skulle kunna hjälpa dem med utbildning i efterforskningsarbete. Jag bad honom vända sig till den norska ambassaden i Addis Abeba.

Efter denna episod var Gizachew och Tariku deprimerade.
-Ni måste hjälpa oss att återfå leendet idag, sa de vända mot Hanne och mig. Dessvärre är det så att människor i denna stad fortfarande inte ser att vi står inför en stor utmaning. Gatufolket blir fortfarande betraktat som avfall och genom medierna vet folk att tusentals människor bor på gatan i vår stad. Likväl existerar de inte. Det är flera humanitära organisationer som gör insatser nu och vi samarbetar med några av dem. Vi delar erfarenheter och hjälper varandra med material. Senare under dagen möter jag Teddy på ett av flera kontaktcentra som WSG driver i centrum av Addis Abeba. Vid en gatukorsning är ett trettiotal människor samlade. De har ätit frukost och sången ljuder bakom ett skynke av plast och korrugerad plåt.
-Nu är det bibelundervisning här, berättar Teddy, som gläds över att vi kommer in för att se hans del av arbetet.
-Vi försöker hjälpa folk till frihet, både materiellt och andligt, säger Teddy. Dessvärre är många av dessa människor beroende av alkohol och tobak. Jag förstår att vi måste ha tålamod med dem, men jag gläder mig över varenda en som slutar röka och dricka.
-Varje dag, från måndag till fredag, är det mellan 25 och 30 personer som kommer till detta center. Det viktigaste är att de genom sång och andakt får höra att Jesus bryr sig om dem och vill ge dem ett liv i frihet, menar Teddy. Halvt på skämt frågar jag om Teddy verkligen tror att Jesus går längs gatan för att hämta upp barn och ungdomar från rännstenen i staden.
-Jesus lever också på gatorna här i Addis Abeba, svarar Teddy rappt.

Jag ställer inga fler frågor.

Kapitel 13