Gatuliv kapitel 13

”Finansminister” och predikant Tariku

Tariku Wondimu Sharew är en stillsam man på 30 år. Han är ”finansminister” i Win Souls for God och har huvudansvaret för ekonomi och räkenskap sedan starten för åtta år sedan. Dessutom deltar han i det uppsökande arbetet ute på gatan. Han förkunnar regelbundet på ”sopp-stationen” ”Hope Enterprise” som drivs med stöd från bland andra svenska Rädda Barnen. Han är också varje vecka på Afrikas största marknad, Marcato och håller andakter för unga kriminella. Tariku fick sämsta tänkbara start i livet. Hans mor dog den dag när han föddes. Han har aldrig sett sin mor och har heller aldrig sett någon bild av henne.
– Min mor gav sitt liv för mig, säger Tariku stilla. Denne man höjer aldrig rösten, men han inger en respekt som många avundas honom. Tariku var son nummer två i familjen Wendimu, men hans far, som arbetade som trädgårdsmästare vid den spanska ambassaden, insåg snabbt att han inte ensam klarade av att ta hand om båda sönerna. Ett svenskt missionärspar ville adoptera Tariku, men det sa farmor nej till. Hon lovade att ta ansvar för Tariku och hans uppväxt. Pojken sändes 320 kilometer söderut till staden Hossaena.
– Jag bodde hos farmor i sex år. Hon var en godhjärtad kvinna. Hon gav mig all den kärlek hon kunde, men saknaden efter mor var stark hos mig. Ingen kan ersätta mor. Trots allt hade jag en lycklig barndom i Hossaena. Jag fick leka med vänner och alla var som en stor familj. Jag lärde mig också att arbeta, utan att jag för den skull någon gång blev tvungen att arbeta hårt. Efter några år som änkeman gifte sig far på nytt. Med sin nya fru fick han två döttrar. Min far och styvmor bodde i Addis Abeba. När jag var sex år och min skolgång närmade sig, menade farmor att det var på tiden att jag vände tillbaka till Addis Abeba. För mig var det en stor omställning och jag fick aldrig den nära och goda kontakten med min styvmor. Jag kom som en gäst till min egen familj. Jag var landsbygdspojken som fick bo hos min far och styvmor i det närmaste som ett fosterbarn.
– Men jag hade en stor fördel, nämligen att jag tyckte om att arbeta. Som liten pojke blev jag i det närmaste arbetsledare på vår gata. Jag var bra på att organisera och far undervisade mig i administration och ledarskap utan att jag egentligen visste det. Men det gick upp för mig att när jag inte var närvarande blev det ingenting gjort av praktiska saker bland grannarna, berättar Tariku.

Han tyckte om att gå i skolan och efter grundskolan fortsatte han att studera. Nu studerar han ekonomi och ledarskap på ett av stadens college. Fyra kvällar i veckan använder han till detta och den femte kvällen studerar han engelska. Tariku har aldrig tvekat om Guds ledning i sitt liv.
– Farmor lärde mig att be. Hon berättade mycket ur Bibeln när jag bodde hos henne. Far var också en evangelisk kristen. Han ordnade så att jag kom till söndagsskolan och att jag uppförde mig ordentligt. Styvmor talade aldrig med oss barn om de eviga värdena och hon var heller aldrig med i kyrkan. Det var fars stora sorg, men om han inte fick med sig hustrun på vägen, så skulle i alla fall vi barn få möjlighet att lära känna Jesus. I Entoto evangeliska kyrka fick jag snabbt uppgifter. Kyrkans ledning märkte att jag var bra på att organisera. Därför blev jag ledare både i söndagsskolan och för ungdomskören. Vi bad särskilt för två saker, nämligen om god rekrytering till ungdomskören och om medel till att snygga upp området runt kyrkan. Vi ville att de som gick förbi skulle se att detta var en livskraftig församling och att det också växte vackra blommor runt oss. Kanske skulle då fler vilja komma in genom porten till vår kyrka?
– Vi var också upptagna av det som skedde utanför porten. På vägen till kyrkan gick vi dagligen förbi de fattigaste av de fattiga. De som inte hade något alls. Vi kunde bara inte se på att så många bodde på gatan. Kyrkoledningen menade att uppgiften var för stor och för riskabel, men vi lät oss inte stoppas. Vi ordnade egna bönemöten för gatubarnen och de fattiga utanför vår egen kyrkport.
– Samma kväll som vi enades om att påbörja detta arbete, gick vi ut på gatorna. Vi var unga, entusiastiska och villiga och vi blev chockerade av den verklighet som fanns där ute. Jag skulle kunna berätta många episoder från dessa år, men jag väljer att berätta om 18-åringen Isaiah. Myndigheterna har infört förbud mot att sova ute på huvudgatorna. Med jämna mellanrum sätter de in lastbilar för att frakta gatufolket ut från staden. Isaiah vägrade att lämna staden. Han klarade att springa ifrån polisen en kväll när de kom för att hämta honom. Han gömde sig i en park men blev funnen nästa dag av två polismän. De gick lös på honom och bröt hans ena fotled, så att han inte skulle kunna springa iväg nästa gång.

– Han hade våldsamma smärtor när jag mötte honom någon timme efter överfallet. Jag fick iväg honom till sjukhus och en duktig läkare tog hand om honom. Detta var i januari 2001. Jag besökte honom på sjukhuset och umgicks med honom varje dag under två veckor. När han blev utskriven från sjukhuset, tackade han ja till att komma med i vårt rehabiliteringsprogram. Han fick undervisning om Guds ord. Vi gav honom kläder och en säng. Vi ordnade även så att han fick en varm måltid varje dag. Det skedde något med denne 18-åring. Han förstod att vi gjorde detta av kärlek. Idag är han en ivrig gatuförsäljare som klarar sig bra. Varje gång jag möter honom på stan, ger han mig en varm kram. Vi har blivit goda vänner och det kommer alltid att finnas ett starkt vänskapsband mellan oss två. Jag hoppas att han en dag upptäcker att det var Kristi kärlek som räddade honom.

Kapitel 14