Gatuliv kapitel 16

Skolledare Alex

Han heter Alemayehu Fekadu, men alla kallar honom Alex. Det är nästan mot naturlagarna att just Alex har fått ansvaret som ”rektor”, när han berättar sitt livs historia. Den är dramatisk och dyster. Fylld av svek och besvikelser. Till och med djur blir bättre behandlade än vad Alex har blivit under sina barn- och ungdomsår.

Det går över 200 barn i de två skolorna som Win Souls for God driver. Detta är skolor för de allra fattigaste familjerna, som inte har råd att betala uniformer eller skolpengar till sina barn. Erbjudandet gäller för barn mellan första och sjätte klass och det är långa väntelistor för att komma in på dessa skolor.

Alex växte upp i en ortodox familj med mor, far, en bror och en syster. Han var äldst i syskonskaran. Familjen var mycket fattig och barnen måste börja arbeta nästan så snart de kunde gå.
-Mor var försäljerska på marknaden, förutom att hon samlade ved på Entotoberget norr om staden. När du måste hämta ved 15 kilometer uppför berget för att livnära dig tillhör du dem som har allra lägst status. Far var en duktig vävare, men inkomsten från detta arbete är bara fyra till fem kronor om dagen, berättar Alex.
– Far började snart dricka för att glömma sina sorger. Jag hade precis börjat i första klass när vi blev vräkta från huset vi hyrde. Vi flyttade ut ur staden och det dröjde inte många veckor förrän mor och far gick skilda vägar. Situationen hemma var ohållbar. Far flyttade tillbaka till Addis Abeba och lämnade oss faderlösa. Mor hade inte någon möjlighet att ge oss skolgång, mat och kläder. Mor sände mig till min gudfar i Addis Abeba i hopp om att jag skulle kunna fortsätta i skolan. Men jag fick inte lov att fortsätta, för det fanns ingen som kunde betala för skolmaterial och uniform. Min skolgång varade bara i några få veckor. Som sjuåring måste jag själv finna mig ett arbete, säger Alex. Jag ser att den unge, snygge mannen lider när han berättar sin historia. Samtidigt tycker han det är viktigt att vi som kommer från den rika delen av världen får en inblick i den vardag som miljoner måste leva med här på Afrikas Horn.
– Det handlar inte bara om de stora svältkatastroferna. Det handlar om kampen för ett värdigt liv för den enskilde, menar han. Alex fick plats som lärling i ett väveri för barn, utan någon form av betalning. Flera gånger i veckan steg han upp vid fyratiden om morgonen, för att samla ved, så som hans mor hade gjort.
– Hade jag tur, kunde jag få en krona eller två för tjugo kilo ved. Det var detta jag levde av. Min gudfar var inte intresserad av att ta ansvar för mig, och efter kort tid blev jag bortlämnad. Jag hamnade hos människor som bara önskade sätta mig i arbete, så att de själva kunde tjäna några kronor på min vävning. Jag tvingades sitta uppe om nätterna, eftersom jag ju inte skulle till skolan nästa dag. Jag blev slagen och piskad om jag inte arbetade hårt och länge nog. Varje dag fick jag en omgång stryk, så att jag skulle koncentrera mig på att väva ännu mer nästa dag. Jag förstår inte hur jag klarade av alla dessa dagar och nätter. Fram tills jag var femton år, hade jag flyttats runt i staden likt fraktgods. Utnyttjad på många sätt och fullständigt hjälplös.
– Om söndagarna var jag ledig. Då arbetade ingen. Jag fick tio kronor i veckolön, men dessa pengar måste jag naturligtvis använda till mat. Söndag var fridag, utan mat och dryck från arbetsgivaren. Ändå upplevde jag söndagarna som de bästa dagarna i mitt liv som barn och ungdom. Då kunde jag vara tillsammans med andra barn och leka och ha lite kul.
– Förutom vävningen hade jag ett litet jobb som brödförsäljare. På så sätt kunde jag i alla fall bli mätt, men eftersom jag tog många små bröd, blev jag straffad. Jag visste att för varje dag som jag kunde mätta mig själv, skulle jag också sätta mig i skuld, eftersom det var underskott i brödkassan. När slagen blev för många och för hårda hände det att jag rymde. Ingen saknade mig och ingen frågade efter mig. Hade jag varit en hund, hade de kanske letat runt i grannskapet, men det var ingen som brydde sig om en liten barnarbetare. Så länge jag var borta kunde jag heller inte stjäla från brödfatet.

Tårarna rinner nerför Alex kinder. Jag gråter tillsammans med honom. Vi måste ta en paus i vårt samtal.
– Skolgång kunde jag bara glömma, berättar Alex när vi kommer igång igen med samtalet.
– Många mobbade mig för att jag varken kunde läsa eller skriva fram till dess jag var 15 år. Jag kunde skriva mitt namn och läsa enkla ord, men klarade inte att sammanfoga orden till meningar.
– När jag såg andra ungdomar i min ålder gå till skolan, blev jag alltid ledsen. Tänk om en av dessa pojkar hade varit jag? Jag kunde tåla många slag utan att fälla tårar, men jag grät alltid när jag såg barn och ungdomar på väg till skolan. Jag kände att livet inte hade något värde. Vad var egentligen meningen med detta liv, tänkte jag och gick in i ett kompakt mörker. Många gånger tänkte jag ta livet av mig, men trots allt var det en kraft i mig som sa: Ge inte upp Alex. En dag ska dina drömmar bli uppfyllda och du ska bli en hjälpare för de små som kommer efter dig.

Förändringen kom när Alex fyllde 15 år. Det vill säga han tror att han var omkring 15 år. Alex har ingen födelseattest. Han vet inte när han är född. Han vet bara att han har klarat av att överleva så här långt.
– Jag fick äntligen möjlighet att gå i kvällsskola och jag började i lågstadiets tredje klass. Barnen runt mig var åtta – nio år, men jag hungrade så efter kunskap, att de andra barnens ålder spelade liten roll. Jag läste två årskurser per år och klarade av klass tre till klass åtta på tre år. Jag fick också nya vänner. De tog mig till söndagsskola för ungdomar i den evangeliska kyrkan. Här hörde jag att Gud var min far och att han ville ge mig styrka. Jag var inte helt säker på att det var sant, men jag hade lust att testa det. En kväll bad jag denna bön: ”Käre Jesus. Om du hör mig och ser mig så vet du att jag har ett skadat öga. Jag kan nästan inte se. Om du helar mig i natt, så ska jag ge dig 25 öre i kollekt imorgon.”

Jag blev inte frisk samma natt, men efter några veckor var jag kvitt smärtan och synen kom gradvis tillbaka. Under dessa veckor hade jag också lärt mig att jag inte behövde betala Jesus någonting alls. Han hade istället betalt för mig genom att dö på korset. Äntligen upptäckte jag att jag hade en far. Jag mötte ledare i kyrkan som behandlade mig som en medmänniska. De gjorde ingen skillnad på barnarbetaren Alex och de andra barnen från medelklassfamiljerna. Jag blev uppmuntrad att fortsätta min skolgång, men jag hade problem i högstadiet. Jag hade inte de nödvändiga grundkunskaperna för att klara alla ämnen. Därför gick jag två år i varje årskurs. Jag måste arbeta hårt för att skaffa pengar till skolgång, mat och kläder. Det var inte heller lätt att koncentrera sig på de många ämnena. Men jag tackar Gud och mina vänner för att jag kom igenom ungdomstiden. Tanken på självmord återkom ständigt, men tack vare gemenskapen i kyrkan, började jag se ljus i mörkret.

– Det värmde mig också mycket att far plötsligt dök upp som ur intet. Han kände på sig att hans liv började närma sig slutet. Han var alkoholiserad och nästan som ett barn. Jag visste knappt var han hade varit, men jag såg att han också hade levt ett hårt liv. Nu ville han möta Gud innan han gick i graven och jag fick vara hans vägvisare. Jag fick många fina stunder med honom när jag läste Guds ord och bad för honom. Vi grät mycket tillsammans och jag blev överbevisad om att han fick ta emot Jesus som sin frälsare innan han dog.
– Vad som hände med mor vet jag inte, säger Alex stilla. Han har än i dag svårt att förlåta henne för hennes svek, men han hoppas att Gud ska röra vid både henne och honom själv, så att de kan träffas och Alex kan få förlåta.

– Det är framför allt Gud och mina vänner i Win Souls for God som ska ha tack, för att jag får inneha denna tjänst. De andra i organisationen har anförtrott mig en fantastisk uppgift. Tänk att få vara rektor för barn som hungrar efter att lära. Med min bakgrund kan jag ge dem tröst och uppmuntran. Jag har gått i livets hårda skola, och med duktiga lärare i båda skolorna känner jag mig trygg i att vi ska hjälpa dessa barn till bästa möjliga liv. Jag älskar vart endaste ett av dem. De känner inte till min bakgrund helt och hållet, men de vet att de kan lita på mig och att de kan fråga mig om vad de vill.
– Gud vare tack för allt han har gjort för mig. Han räddade mig. Han gav mig visdom och han gav mig en uppgift i sitt rike. Därför ler jag mycket. Jag är en lycklig man idag, säger Alex.

Under tre veckor observerade jag Alex varje dag. Jag såg hur han behandlade barnen, hur han sjöng och bad och hur han log. Det strålade alltid runt den mannen. Hans hjärta var fyllt av godhet, det kunde jag se på honom.

Kapitel 17