Gatuliv kapitel 18

Barnarbetare har också drömmar

Tillsammans med Inger O. Hovland, församlingspedagog i Våler och Svinndals församlingar i Östfold i Norge, sitter jag i mitten av januari 2005 på Entotoberget och ser ut över Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Fyrabarnsmamman Inger ser staden genom en dimma. Inte för att det är disigt och hon är på 3000 meters höjd, men för att ögonen har tårats efter mötet med två flickor på 13 och 15 år. Tårarna rinner, eftersom hon just har fått sitt livs starkaste upplevelse av vad fattigdom innebär i praktiken. Sedan 2001 har församlingarna i Våler och Svinndal varit viktiga samarbetspartner till den norska stödföreningen WSG-Norge. Kyrkoråden har särskilt önskat att det ska byggas en bro mellan deras egen konfirmandkull och gatubarnen. Brobyggandet har varit viktigt, både för konfirmander och gatubarnsledare och nu är brofästet så starkt att det leder till fortsättning.

Vi skulle egentligen ha träffat 15 åringen Almaz och hennes 13 år gamla arbetskamrat Asnagiz i gryningen denna dag. De två flickorna stiger nämligen upp vid fyratiden varje morgon, sex dagar i veckan, för att gå 15 kilometer från sin lilla jordkoja och upp på Entotoberget. Där uppe har de ett viktigt jobb att göra. För att ta de bästa bilderna, både med videokamera och digitalkamera, har vi köpt flickorna fria fram tills dagsljuset har kommit och temperaturen har stigit till över fryspunkten. Flickorna tar emot oss utanför jordkojan med korrugerad plåt på taket. Fem kilometer längre ner i staden ligger ett av Afrikas flottaste Sheraton hotell. Avståndet mellan fattigdom och rikedom är inte lång i antalet meter, men dessa flickor kommer troligen aldrig att få uppleva det att gå in genom svängdörrarna på Sheraton. De lever bokstavligt talat i mörkret inne i sin koja, och de är barnarbetare i en boendegemenskap med åtta till tio pojkar. Medan Almaz och Asnagiz har kommit till huvudstaden för att arbeta som vedbärerskor, har pojkarna kommit för att väva. Pojkarna sitter på ett jordgolv och väver i tolv timmar varje dag. I rummet finns det en glödlampa. Det finns också en liten glugg som släpper in en strimma ljus. Fattiga bönder i södra Etiopien sänder barn i mängder till huvudstaden för att skaffa några kronor till försörjningen. Genom lokala agenter blir de lovade att barnen ska få både husrum, mat och kläder, förutom ekonomiskt stöd till familjen. Ungdomarna vi möter berättar att de har en dagslön på fem kronor. Det mesta av detta tar arbetsgivaren själv, till brödföda åt sina anställda. Kanske får familjen två kronor om dagen. Ungdomarna får ett par kronor i veckan i fickpengar. Det är fattigdomens ansikte i Etiopiens huvudstad.

Vi väljer att köra bil uppför de branta backarna till Entotoberget. Luften är tunn och kall. Almaz och Asnagiz sitter tysta i baksätet. Det är första gången de har åkt bil till arbetet. Deras skor är dåligt anpassade för bergsvandring. De har på sig slitna kjolar och blusar som är urblekta och har många hål. Väl uppe på berget, börjar de omedelbart att bryta kvistar från lövträd. Efter tre till fyra timmars hårt arbete, har de samlat ihop varsin börda på cirka 30 kilo. Flickorna väger troligen några få kilo mer, men sådana bördor bär de varje dag ner till staden. Där måste de få sina lass sålda och därefter leverera pengarna till husägaren, innan de kan slappna av i några timmar. I skuggan av lövträden talar vi med de två flickorna genom tolken Yonas. Yonas var i Norge och Sverige 2003 och förstår vilka känslor vi kämpar med i mötet med dessa barnarbetare. De är vackra flickor som berör vårt innersta. Yonas har sett den lyx som de flesta i Norge och Sverige lever i men kommer inte med några anklagelser. Han är bara så innerligt tacksam för att Inger Oline och hennes vänner långt borta, vill bry sig och vara samarbetspartners. Almaz och Asnagiz berättar stilla och beskedligt om sitt liv. Båda kommer de från Arba Minch, en stad i södra Etiopien. Det är femtio mil hem. 15-åringen har varit vedbärerska i Addis Abeba under de senaste fyra åren. 13-åringen har varit här i två år.
– Det är ett hårt arbete och det är svårt att få tag i ved nu. Därför måste vi ofta gå väldigt långt, berättar Almaz.
– Egentligen ska vi bara gå 15 kilometer åt vardera hållet, men det kan bli långt över 20 för att samla tillräckligt med ved. Jag frågar lite naivt om de tjänar bra. Asnagiz försöker le.
– Betalning, säger hon med frågande blick. Det är sällan vi får pengar i handen, men vi har en madrass av pappkartong att sova på. Vi har tak över huvudet och vi får mat varje dag. Kanske sänder arbetsgivaren också några kronor till våra familjer, men det vet vi inte helt säkert. Almaz berättar att de får tre måltider varje dag, men att det är väldigt ensidig kost. Det är alltid majs.
– Vi skulle önska att vi fick lite fickpengar, så att vi kan köpa något annat än bara majs varje dag, säger hon.

– Vilken är din dröm i livet, Almaz, frågar jag.
– Jag vill väldigt gärna bli sjuksköterska eller läkare. Min dröm är att få jobb på ett sjukhus, så att jag kan hjälpa andra människor, och också ta hand om mina föräldrar. Svaret kommer omedelbart. Detta har hon tänkt på, och drömmen lever starkt i henne. Asnagiz vill gärna bli lärare.
– Jag skulle bli väldigt glad om jag kunde bli lärare, säger hon och det är det enda tillfället under dagens lopp, när 13-åringen verkligen har kraft i rösten och ser rakt på oss. Det är två snygga och stolta flickor vi talar med. Nere i staden, under Entotoberget finns det tusentals pojkar och flickor som blir missbrukade, även utom arbetstid. Många arbetsgivare förväntar sig sexuella tjänster. Därför frågar vi om flickorna blir behandlade med respekt av sin arbetsgivare. Ögonen är ledsna när den äldsta flickan på 15 svarar på frågan. Vi ber henne svara ärligt, men är inte säkra på om hennes svar är hundra procent uppriktigt. Samtalet med tolken Yonas blir extra långt, innan vi får en översättning.
– Jag har det bra, säger Almaz.
– Med jag har många bröder och systrar söderut. Jag är den enda som har arbete här i Addis, och de förväntar sig att jag ska bidra med pengar. Mina föräldrar är fattiga och de litar på mig.
– Jag saknar verkligen mina syskon och särskilt min mor, säger Almaz och tårarna rinner nerför hennes vackra ansikte.
– Jag har stora problem med att fortsätta intervjun. Det är svårt att koncentrera sig för tårarna tränger på. Varför ska människor behöva leva så här, är min fråga.
– Jag hoppas att jag en dag kan resa hem, även om det kostar väldigt mycket pengar. Nu har jag varit i Addis Abeba i fyra år, och jag har inte haft kontakt med min familj under dessa år, fortsätter Almaz. Även Yonas, som lever i denna verklighet varje dag, blir rörd. Församlingspedagog Inger Oline gråter öppet. Flickorna måste få en förklaring till vår starka reaktion. De förstår inte varför vi gråter.

WSG-ungdomarna har länge velat erbjuda barnarbetarna skolgång. Nu har de lyckats med det. Närmare bestämt i den stadsdel där Almaz och Asnagiz håller till. Närmare sjuttio barn och unga får två timmars undervisning varje kväll. Efter en lång arbetsdag får de lära sig läsa och skriva på sitt eget språk och på engelska. Det finns också tid avsatt för lek. Dessa barn, långt ner i åtta-nioårsåldern, har mist sin barndom. De får aldrig möjligheten att leka och le. Det är arbete och sömn som gäller.

Vid tiden för tryckningen av den svenska översättningen har Yonas tillsammans med sina medarbetare startat en vävstuga. I den har femton före detta barnarbetare nu ett eget kooperativ, där man både arbetar och bor. Från måndag till lördag spinner man bomull och väver vackra sjalar som sedan säljs. WSG/HCE har öppnat personliga bankkonton för var och en. Nu kan ungdomarna även stödja sina familjer i södra Etiopien. Så småningom skall ungdomarna också betala tillbaka delar av det som WSG/HCE har satsat för att nya vävstugor ska kunna öppnas.

– Det är många barn som upplever mörker i sina liv. Det är vår uppgift att ge dem detta ljus och vi kämpar verkligen mot arbetsgivarna, som så rått och brutalt utnyttjar dessa ungdomar, säger Yonas.
– De lever ju som djur. Jag vill faktiskt påstå att djuren har det bättre, säger han kraftigt upprörd.
– Barn och unga i Etiopien har också rättigheter, men de känner inte till det. Vi måste ge barnen möjlighet att läsa och skriva, ge dem mat och kläder, och inte minst vår kärlek. Därför är det viktigt att ni följer med oss in i mörkret och kan vara med och sprida ljus, både genom detta besök och genom det konfirmandarbete som Inger Oline bedriver. Tänk om flera församlingar och ungdomsgrupper i Norge kunde få ett hjärta för dessa ungdomar som vi har mött idag, säger Yonas. Det kostar på för en församlingspedagog att se fattigdomen rätt in i ögonen. Fyrabarnsmamman från Svinndal längtar efter sina barn efter någon dag i Afrika. Här möter hon unga flickor som inte har haft kontakt med sina familjer på mellan två och fyra år. Analfabeter sänder inte vykort, SMS, e-post eller har telefon. Hos dem finns bara saknad, längtan och ett vagt hopp om att en gång.

Yonas berättar för oss att en bussbiljett de femtio milen hem till familjen i Arba Minch, skulle kosta flickorna cirka två års sparade ”fickpengar”. För oss var det knappt hundra kronor, för flickorna en oöverstiglig summa. Där uppe på Entotoberget fick Almaz och Asnagiz sitt livs gåva. En journalist och en församlingspedagog fick sitt livs upplevelse av vad fattigdom är i praktiken. WSG har nu pengar till flickornas bussbiljetter inlåsta i ett kassaskåp.

Kapitel 19