Gatuliv kapitel 20

Mikael och pojkhemmet

Ett pojkhem för före detta gatubarn etablerades 2003. Med danskt och svenskt stöd kan Win Souls for God nu erbjuda ett gott hem för elva pojkar i stadsdelen Entoto. Här finns en hushållerska anställd, som hjälper pojkarna med matlagning, tvätt och städning. Yonathan Beyene är ansvarig ledare. Dessa pojkar är antingen föräldralösa, eller också har de själva brutit kontakten med sina föräldrar av olika skäl. På pojkhemmet finner de sig väl tillrätta med fritidsaktiviteter, förutom att samtliga studerar på påbyggnadsutbildningar och faktiskt även på högskolor. Det slår mig hur mogna pojkarna har blivit under loppet av ett par år på hemmet. Trots att det säkert uppstår mindre motsättningar och visst ”kiv” mellan dem, framstår de som en fin ungdomsgrupp. Den goda sammanhållningen illustreras nog bäst genom att samtliga sängar är samlade i ett rum. Pojkarna vill sova tillsammans, trots att det fina huset har tillräckligt många rum för att pojkarna ska kunna dela upp sig i mindre grupper.

Det är Mikael Nugusse som framstår som ledaren för pojkarna på hemmet. Han har genomgått en totalförvandling de senaste åren. Detta är gatupojken som nu studerar på universitetet och som gläder sig över möjligheten att få praktisera sin engelska. Jag mötte Mikael första gången 2001. Han var 15 år den gången. Då var det ett år sedan han kom ifrån gatan. Han var både fysiskt och psykiskt nedkörd, efter fyra år på gatan. Hans far hade lämnat familjen. Mikael berättade att hans mor var en Satansdyrkare som tvingade honom och hans bror att deltaga i de ockulta ceremonierna. Gizachew och hans frivilliga medarbetare började äta kvällsmat med Mikael och hans gäng. De tog med sig några brödskivor som de delade med ynglingarna. Att äta tillsammans är det starkaste beviset på medmänsklig kärlek, som man kan visa i den etiopiska kulturen. Efter några måltider med dessa pojkar, lät Mikael sig överbevisas om att det fanns ett bättre liv än det på gatan. Han livnärde sig på att stjäla mat, mest från berusade människor.
– Dem var det enklast att stjäla från, berättade han när jag mötte honom i ett gathörn i januari 2001. Redan efter ett år tillsammans med ungdomsgänget i WSG, hade han blivit en frisk och glad kille. Han arbetade för att få resten av kamratgänget på gatan bort från det helvete de levde i. Mikael var ihärdig, men mötte mycket motstånd. Han blev hånad för att han behövde hjälp att få ordning på sitt liv. Flera av de unga vännerna har redan dukat under. En vinter blev det för kallt för ett par av dem. Andra är döda genom HIV och AIDS, men Mikael fick vara med och rädda två av dem.
– Det ska mod till att bryta med det liv de lever. Den dagen de bestämmer sig för att bryta med gatulivet, kan det vara för sent, säger Mikael.

I mars 2005 möter jag Mikael på nytt. Jag känner nästan inte igen honom. En snygg och högrest ung man, klädd i jeans och skjorta. Han talar flytande engelska och är stolt över att vi kommer på besök till pojkhemmet. Han visar oss runt och presenterar oss för de sju andra pojkarna, som bor här just nu. Det är egentligen plats för elva pojkar här, och om någon dag kommer de andra platserna att besättas.
– Detta hem är för oss som har kommit en bit på väg. Det fungerar inte att gå från gatan och direkt in här. Vi måste igenom flera program för att lära oss att bo tillsammans på ett civiliserat sätt, säger Mikael med ett leende.
– För många är det en tuff process. Några upplever detta hus som ett fängelse. Dörrar och väggar upplevs som farliga av vissa. Mitt förra möte med Mikael var ganska kort. Jag fick aldrig fråga om hur en grupp barn klarar att ta hand om varandra på gatan. Denna gång fick jag svaret:
– Vi måste ta vara på varandra och hjälpa varandra varje dag, för vi hade ingen som hjälpte oss, berättar Mikael. Han minns också väl när hans gäng för första gången fick besök av Win Souls for God. Det var Gizachew och en flicka som kom. Mikael minns att de talade om Guds godhet och att han ville befria dem ut från livet på gatan.
– Trodde du på dem?
– Nej! Vi avvisade dem, men de kom tillbaka många gånger.
Till slut bestämde vi oss för att följa med till deras center för att få matkuponger. Vi hade inget intresse av att höra om Gud, men vi svalt. En måltid mat var mycket mer konkret än att höra om en himmel som vi inte kände till och om en Jesus som vi inte såg. Gizachew och de andra ungdomarna i WSG hade tålamod med oss. De visste att vi en dag skulle sätta oss ner och lyssna på deras budskap, för de visade sin kärlek i praktiken. Även om vi lyssnade, godtog vi inte deras religion till att börja med, men allt eftersom förstod vi vad de menade med Guds kärlek. Då flyttade två av oss in i WSG – centret. Det är det största avgörandet jag har gjort i hela mitt liv, säger Mikael med ett stort leende.

De andra pojkarna på hemmet sitter bredvid oss när vi samtalar. Ett par andra förstår också en del engelska, och jag hör röster bakom mig. Allt Mikael berättar, blir översatt till dem som inte förstår. Mikaels historia är inte så olik deras egna. Jag frågar Mikael om han har mist sin barndom på grund av brytningen med mor och far och den speciella familjesituationen med satansdyrkan.
– Ja, naturligtvis, svarar han. Jag fick ju aldrig vara barn. Jag fick inte uppleva det att vara en del av en familj.
– Hur kommer det sig att du litar så mycket på Gud?
– Eftersom han har hjälpt mig till det jag är idag.
Inte bara när det gäller praktiska saker, men även andligt. Förutom Gud, har jag ingen att lita på, säger Mikael. Men så tillägger han att han litar på WSG-ledarna också. – De är Jesu efterföljare i Addis Abeba och de har följt med mig i fem år nu. Mikaels första och största dröm i livet, är att få tjäna Gud. Helt enkelt därför att det var Han som först gav honom livet och därefter också blev hans räddning.
– Jag måste ge mitt liv tillbaka till Honom som lät mig få leva. Så vill jag vara med och rädda flera själar åt Honom. Någon som blivit räddad, blir nästan besatt av att rädda andra. Här är det många som inte vet att de måste räddas. Jag har en stor uppgift framför mig och jag tror att jag kan göra en insats genom WSG, säger Mikael.
– Jag är redan en del av WSG. De delar sin vision med mig. Vi som bor här på pojkhemmet, blir tränade att tjänstgöra för Gud. Den största utmaningen är att få gatufolket att ta emot hjälp. Jag accepterade ju inte erbjudandet till att börja med, men jag känner till livet på gatan och jag vet hur dessa människor tänker. Jag vill berätta för dem hur dåligt detta livet är, jämfört med ett liv med Gud i denna värld.
– Men det är ju så många som inte känner till något annat än livet på gatan. Hur kan du överbevisa dem om ett bättre liv?
– Jag är ett vittne för dem. Jag var gatupojke. Jag känner livet på gatan och det var verkligen ett miserabelt liv.
– Vad var det värsta?
– Människor som sover i sina hem, ligger i goda sängar. Gatufolket sover på sten eller asfalt. Ofta är det kallt här i Addis Abeba. Svält är också en anledning till att du inte överlever i denna värld. Därför måste vi gå ut och hämta in folk i värmen. Det är genom att visa dem medmänsklighet och kärlek som vi kan vinna den kampen, säger Mikael. De andra pojkarna på hemmet applåderar. Mikael har ett fint gäng runt sig. De är nästa generation själavinnare och det ska gatufolket i Addis Abeba skatta sig lyckliga över en dag.

Kapitel 21