Gatuliv kapitel 22

Middag med gatflickorna

Aldrig tidigare har jag besökt ett fattigare hem än när jag besökte fyra stolta och vänliga flickor i centrum av Addis Abeba. Gatan är cirka en kilometer lång och här har tusen unga kvinnor sina arbetsplatser varje natt. De små husen, byggda av lera, ligger mycket tätt. Här finns trånga gränder, några kiosker, en musik- och video butik och små stånd med frukt och grönsaker. Jag ser ett par vävare, en skomakare och en smed, som arbetar flitigt. Mellan två hus står en gammal Singer- symaskin mitt i en stenmur. Överallt hänger tvätt. Smutsiga småbarn leker med hemgjorda små bollar.

30-åringen Zeretu Tefere tar emot mig utanför sitt hus. Jag kommer dit tillsammans med Helen och Tseday. Inomhus sitter en sjuk liten pojke på tre år. Han är uppklädd i sina finaste kläder, har otroligt vakna ögon och ler där han sitter i mammas dubbelsäng. Ytterdörren är gjord av förstärkt korrugerad plåt som har satt sig under regntiden. Dörren har en hasp på insidan. Det finns ingen tröskel. Möss och råttor kan obehindrat komma in och ut genom dörrspringor eller genom stora hål i väggarna. Huset är cirka femton kvadratmeter och består av två rum. Det största rummet är avdelat med ett draperi. Tre stora sängar fyller det mesta utrymmet, men de tre flickorna och pojken som bor här, har också lyckats få in en gammal bänk längs väggen. Jag ser ingen diskho, ingen toalett eller kök. Alla privata ägodelar måste vara instuvade under sängarna. Bara vid utgångsdörren kan jag se några koppar och kärl, kastruller och en handduk. Primusköket står vingligt på det ojämna golvet. Det osar och luktar. Zeretu har bjudit oss på middag. Nu förbereds en festmåltid med injera och wått, etiopiernas nationalrätt, och tillika den vanligaste middagsmaten. I det lilla huset möter vi fyra före detta prostituerade. 23 år gamla Genet Asemanne är en högrest och vacker kvinna, som har klarat att behålla sin värdighet efter sju år på gatan. Aselafe Yemare, 27, är kraftig och har ett vackert ansikte. Tio års verksamhet är över och hon har börjat arbeta som sömmerska. Embet Beyane, 30, verkar sliten, närmast uppgiven. Inte så konstigt, när hon började livet som prostituerad redan tolv år gammal. Hon har precis kommit med i Helens rehabiliteringsprogram. Det varar i två månader. Därefter hoppas Helen att även Embet ska få ett jobb. Hon tjänar ett par kronor om dagen på det, men är beroende av att få lite mat för att överleva.

Två dagar tidigare hade vi mött Zeretu och hennes väninna Maze Bekele i en frisörsalong. Maze kunde inte komma till middagen. Hon kämpar med sjukdom och vet att Gud måste gripa in i hennes liv om hon ska få ytterligare något år. Livet på gatan betingar ett högt pris för många av flickorna. De har inte pengar att köpa sig skydd mot de många sjukdomar som präglar denna miljö. Tillsammans med hundra andra flickor, har dessa flickor nu fått möjlighet att lära sig frisöryrket. Förutom WSG satsar också Hope Enterprise starkt på arbete bland prostituerade. Det är Helen som har skaffat de sju flickorna ett arbete, som en del av rehabiliteringen.
– De är enormt tacksamma, säger Helen. Hon sitter mellan Zeretu och Embet på den smala bänken vid sidan om mig.
– Dessa flickor har levt ett hårt liv. Det är inte lätt för dem att tala om detta liv och det är första gången de möter en vit man med kamera.
– Du vet vad deras jobb går ut på. Du är den förste mannen som kommit hit till detta hus för att samtala, säger Helen och ger mig mycket små förhoppningar om en djupintervju. Jag har heller inte förberett många frågor. Här har jag bara lust att vara närvarande visa att jag vill vara med och hjälpa på vägen vidare och etablera kontakter som kan förverkliga några av deras drömmar.
– En dagslön kan variera mellan 50 öre och 20 kronor berättar Zeretu. Etiopiska män här i trakten får sig ett samlag för en 50-öring. Våra kunder är alla slags människor. Unga, nyfikna killar som vill debutera med en erfaren kvinna, gifta män som inte får det de vill ha hemma och äldre män som inte har några andra möjligheter. Utlänningar är det få av. De vet hur farligt detta kan vara för dem. De flesta har blivit skrämda av den dödliga epidemi som vi har blivit en del av.
– Faktiskt är det också så att många män avviker utan att betala, säger Helen. Många flickor har upplevt att de blivit slagna i stället för att få betalt. Ofta är flickorna skeptiska. De litar inte på någon.
Jag frågar Aselafe om hon har något gott minne från livet på gatan. Hon skakar stilla på huvudet. Tårarna rinner nedför hennes kinder och jag hör ett svagt nej. Absolut inga positiva minnen, bara ett liv i förnedring, fattigdom och hopplöshet.
– Jag tackar Gud för Helen och Win Souls for God, är svaret jag får. Jag ställer inga fler frågor. Genet hoppas att hon ska få med sig flera flickor in i WSG-programmet. De flesta flickorna är ortodoxa Och den evangeliska kristendomen är främmande för dem. Därför måste vi använda tid till att vara medmänniskor innan vi försöker omvända dem, säger Genet. Helen nickar, men vet att det måste ske ett Guds under med var och en av flickorna om de ska få nya liv. För de utvalda som har kommit in i programmet och fått jobb i frisörsalongen, är lönen mycket låg, ungefär 120 svenska kronor. Därför måste flickorna fortsätta att bo på sin gamla gata och de måste fortsätta att dela på hyran. Grannarna har ingenting emot att de fortsätter att bo här. Då kommer det i alla fall inga nya flickor som konkurrerar om kunderna. Huset har inga fönster. Bara en liten glugg på fyrtio gånger fyrtio centimeter, utan glas. En av väggarna är prydd med ett stort, ortodoxt Kristus-porträtt, ett par gamla kalendrar och bilder av vackra modeller, klippta ur damtidningar. Bilderna är blekta, men de ger ändå färg åt de gråbruna väggarna.

Helen knäpper händerna. Middagen är färdig och hon tackar Gud för gemenskapen och för maten.
– Välsigna oss, var med oss och giv oss ett liv som är värt att leva, ber den trådsmala ledaren i WSG. Jag ber stilla om att maten måtte vara fri från de värsta bakterierna. Här finns det ingen möjlighet att tacka nej och jag vill dela denna gemenskapsmåltid med dessa flickor. Jag känner mig otroligt privilegierad som får uppleva denna kvällsstund, mitt i slummen. Om jag verkligen tror att Gud bevarar mig, så ska jag bara njuta av måltiden tillsammans med flickorna just ikväll. Den nationella rätten är starkt kryddad, men den smakar gott. Jag får här vara med om seden att bli matad. De vill ge mig maten direkt i munnen. Potatisarna är godast. Emellanåt tåras mina ögon, både av kryddorna och av den vänlighet flickorna visar mig.

Kapitel 23