Gatuliv kapitel 25

Tseday – med de många uppgifterna

Tseday Paulos är egentligen inköpschef i Win Souls for God, men jag vill påstå att hon gör det mesta. Hon har ett tjänarsinne som måste vara en Gudagåva. Hon är 28 år och gifte sig i maj 2005 med sin Yosef. Hon är den äldsta av tre systrar som växte upp i en av de fattiga stadsdelarna i Addis Abeba.
-Vi var riktigt fattiga. Far var mycket sjuk och han dog när jag var nio år gammal. Mor hade inget arbete att gå till. Det enda sättet vi kunde livnära oss på, var att hyra ut huset som far hade byggt. Mor reste hem till sin mor tillsammans med lillasyster och jag placerades hos mormor medan jag gick i skolan, berättar Tseday. I fem år bodde jag tillsammans med mormor. Jag träffade min mor bara på sommarloven. Det var två timmars promenad mellan dessa båda hem, och jag kunde inte bo så långt ifrån skolan. Det fanns inte heller pengar till att ta bussen hem till mor på helgerna. Allt gick till fasta utgifter och skolpengar. Tseday kan inte minnas att hon gick hungrig till sängs, men hon tror att hennes mor ofta gjorde det de första åren efter hennes fars död.
-Mor fick 500 kronor i månaden i hyresintäkter från vårt hus och hon tackade alltid Gud för att far hade byggt ett så rejält hus när de gifte sig. Efter några år som änka, träffade mor en ny man. Tillsammans fick de en liten dotter. Därmed blev vi tre i syskonskaran och jag kunde få komma hem igen, berättar Tseday.
-Jag minns att mor alltid var bekymrad för morgondagen. Hon hade sällan pengar till mat. Det var heller aldrig tal om att ta buss eller lokal taxi, som många andra gjorde när de skulle till marknaden eller när de hade ärenden en bit längre bort.
-Men mor litade på Gud. Hon lade alltid morgondagen i hans händer, trots att hon inte helt klarade att överlämna bekymren när hon bad. Tseday ler när hon berättar detta. Denna flicka från den allra fattigaste stadsdelen ler alltid. Ofta följer även ett smittande skratt.
-Det var mor som lärde mig att be, fortsätter Tseday, nu åter allvarlig.
-Jag minns särskilt den första julaftonen efter det att jag hade blivit återförenad med familjen. Mor låg på knä i sin nationaldräkt. Hon hade ett tänt ljus i sina händer och i stillhet samtalade hon med Gud. Den kvällen var mor den vackraste kvinnan på jorden och jag bestämde mig för att jag också ville böja knä bredvid henne. Hon verkade så ensam och jag hade lärt mig att vad två eller tre kom överens att be om, det skulle Gud lyssna på. Tårarna rann på mor när jag böjde knä bredvid henne. Bägge visste vi att denna kväll var början på något som skulle hålla oss samman in i evigheten.

-När jag gick tionde klass, visste jag också att min kyrkotillhörighet skulle vara Mekane Yesus kyrkan. Mormor tog ofta med mig till den ortodoxa kyrkan men ceremonierna och bönerna där kände jag mig aldrig bekväm med. I Mekane Yesus kyrkan hörde jag förkunnelse, som gick rakt in i mitt hjärta. Jag blev uppmanad att vara en Jesu efterföljare. Jag hörde om Moses och Abraham. De var Guds tjänare, som gjorde det de fick i uppdrag. Jag ville också bli en sådan tjänare, säger Tseday med bestämd röst.
-Kyrkan gav mig uppgifter. Efter ett par år i söndagsskolan för tonåringar, fick jag lov att undervisa i småbarnsklasserna. Jag älskade den uppgiften och här mötte jag också Gizachew Ayka. Han berättade att en grupp i kyrkan hade beslutat att grunda en egen organisation, Win Souls for God för att påbörja arbete bland gatufolket här i staden.

Kunde jag kanske tänka mig att vara med? Jag vågade inte säga ja, men lovade att hjälpa till med att skaffa begagnade kläder från familj och vänner. Jag var upptagen, både av jobb och av skola. Jag var rädd att engagemanget i arbetet med gatufolket skulle komma att uppta all min tid. Jag arbetade då som sekreterare i ett familjeföretag som min faster drev, och jag vidareutbildade mig på kvällarna. Under helgerna var jag upptagen med barn- och ungdomsarbetet i kyrkan. Jag klarade inte av att ta på mig fler uppgifter, inflikar Tseday.

Hon var glad över den förståelse Gizachew mötte henne med.
-En morgon besökte jag WSG-gänget för att lämna kläder. Jag hamnade mitt i ett bönemöte. Jag hörde mina vänners böner och tack till Gud för att de fick vara i hans tjänst för ett gatufolk som ingen annan brydde sig om. Den morgonen flödade mina tårar och jag visste att detta också var min plats. Jag ville vara med i ett ungdomsgäng av brinnande kristna, som var villiga att offra det mesta för människor som ingen annan tog ansvar för.
-Därmed blev jag den första flickan som kom in på heltid i WSG och jag kan lova att det blev många timmar, med arbete och skola dessutom. Jag fick lära mig räkenskap om dagarna och så var det tre timmar bokföringskunskap på skolbänken om kvällarna innan vi fortsatte kvällarna med uppsökande arbete på gatorna. Jag stortrivdes från första dagen. Jag lade märke till den kärlek som jag möttes med, både bland mina kolleger och bland gatufolket. I motsats till många av de andra i WSG blev jag inte chockerad över hur gatufolket hade det. Jag hade sett dem överallt i staden i hela mitt liv. Ofta frågade jag mig varför så många människor levde i rännstenen. Genom WSG kunde jag ta deras liv på allvar och jag fick många svar på mina frågor, som onekligen berörde mig. Jag fick lov att ge av mig själv. Jag fick dela mitt liv med enskilda personer som levde under ett plasttak eller under bar himmel. Jag upplevde en frid genom att vara tillsammans med dem. Därför upplever jag också en enorm lycka mitt i allt elände och jag vet att detta är min livsgärning. Jag ska vara med och fullfölja uppdraget, säger Tseday.

Kapitel 26