Gatuliv kapitel 28

Julfirande

Redan från första gången jag mötte ledarna i Win Souls for God, hade jag en stark önskan om att en dag ta med mig några norska ungdomar till Addis Abeba. Därmed skulle de med egna ögon kunna se vad detta arbete gick ut på. Kyrkoråden i mitt eget pastorat, i Våler och Svinndal i Östfold, var positiva till att skicka en konfirmand från varje församling. Av en konfirmandkull på fyrtio, anmälde sig hälften som intresserade. Därmed blev det lottdragning, efter samtal med föräldrar, församlingspedagog och präst. Konfirmanderna måste själva betala en del av resekostnaderna. Resten täcktes av församlingarna. Konfirmanderna fick också bidrag till resan av lokala kvinnoklubbar, Lions Club, den lokala sparbanken, privata företag och privatpersoner. Information i församlingsblad och lokaltidning ledde till ett starkt engagemang. Föräldraföreningen vid grundskolan i Svinndal samlade in fem tusen kronor under en loppmarknad. Barn och ungdomar samlade in kläder och mjukisdjur som konfirmanderna kunde ta med sig. En hel kommun blev engagerad efter det att Gizachew Ayka besökte en välfylld Svinndals kyrka mitt under sommarlovet 2001.

Den 4:e januari 2002 reste jag tillsammans med konfirmanderna Tone Gunneröd och Rita Eriksson och prästen Svein Th Kasin till Addis Abeba för att uppleva ett julfirande, som för alltid skulle komma att etsa sig fast i minnet. En av höjdpunkterna skulle vara firandet av etiopisk jul, med sju hundra gatubarn. Det blev en stark upplevelse, både för mig, prästen och konfirmanderna. På flygplatsen i Addis Abeba blev vi naturligtvis mötta av Gizachew Ayka. Läraren vid den norska skolan, Kristine Goa, hade på förhand lovat att ta hand om de två unga konfirmanderna. Det var bra för oss män att ha en kvinna till stöd.

Redan första dagen i Etiopien gick den stora julfesten av stapeln. När vi kom in i en provisorisk kyrkobyggnad, bestående av tre väggar och en presenning, var det ingen norsk doft av jul som mötte oss. Det var varken rökelse eller doft av julgranar, men rätt och slätt svett och unken luft. På podiet höll evangelisten Yonas en appell och tidigare gatubarn berättade om sina nya liv efter det att de blivit omhändertagna av organisationen Win Souls for God. Det applåderades och jublades från den stora mängden människor insvepta i smutsiga filtar. De gladdes åt att några hade kommit upp från rännstenen. Andra satt mer apatiska och stilla. De var märkta av ett hårt liv, där de själva befann sig på det lägsta trappsteget i ett av världens fattigaste länder. Tone och Rita blev nästan mållösa i mötet med ett nytt land, en ny kultur, och fattigfolk klädda i trasor. Men de visste att de var välkomna, och de visste att det skulle bli en mycket speciell fest.

Sällan är så mycket gatufolk samlat på en gång, som vid den årliga julfesten hos WSG. Solen bränner inte under plåttaket. De har fått ett litet andrum med social samvaro och de vet att efter mötet och vittnesbörden, blir det en festmåltid med mycket mat. De vet att de kommer att gå mätta från julfesten. Tonåringarna Tone Gunneröd och Rita Eriksson befinner sig bland de barn som de för några månader sedan såg på video¨ under en konfirmandlektion. Just bredvid dem sitter 16-åringen Mikael, som de känner igen från en intervju på video. Han ler varmt välkomnande. På videon berättade han hur det är att leva på gatan. Nu ska han upp på podiet och inbjuda andra ungdomar att våga samma sak som han – ta emot inbjudan om att börja ett nytt liv och kanske också få ett möte med världens Frälsare. Mikael är nervös. Aldrig tidigare har han hållit en appell för så många. Rita och Tone slås av fattigdomen och lukten och samtidigt av de varma leenden dessa människor möter dem med. Två små flickor på första bänk försöker få ögonkontakt och när kontakten är upprättad kommer de till sist fram och sätter sig i knäet hos de två främmande. De är torftigt klädda och doften är inte god, men det uppstår ömsesidig hjärtevärme. Konfirmanderna från Våler har fått sina två första små väninnor bland gatubarnen i Addis Abeba.

Från ett draperi kommer det starka dofter, förutom dem som redan finns i rummet. Det är nationalrätten injera och wått som tillreds till gatufolket. Både Tone och Rita rynkar lite på näsan. Doften tilltalar dem inte alls och det krävs stor övertalning för att de ska våga smaka.
-Surt och äckligt, var kommentaren efter provsmakningen av något som liknade ett gammalt tunnbröd. Därför missade de också både ris, grönsaker och de få köttbitar som fanns i den stora grytan.

Församlingspräst Svein TH. Kasin sitter eftertänksam på en stentrappa, alldeles vid sidan av podiet. Han är öppen för intryck och blir i det närmaste bombarderad av känslor. Framför honom sitter sju hundra människor, klädda i smutsiga trasor. Det blir för mycket för honom, den allra första dagen i Etiopien. Här möter han gatufolket, som sjunger kristna sånger och kommer med sina vittnesbörd. De är fyllda av liv. Det är god stämning i lokalen och Kasin blir imponerad över hur god kontakt ledarna av Win Souls for God har med gatufolket. Det råder inget tvivel om att den uppsökande verksamheten nu belönas med ömsesidig tillit.

När serveringen är igång, är det plötsligt en av tiggarna som bjuder prästen injera och wått. Han är 22 år, berättar han. Han är lam från midjan och nedåt. Han har inga skor på fötterna och är dåligt klädd för kalla nätter i Etiopiens huvudstad. När han äntligen får en festmåltid, vill han gärna dela den med en rik gäst. Han sitter på jordgolvet och berättar att han bor under ett plasttak ute på gatan, tillsammans med åtta yngre kamrater. Han var glad för att komma in på julfesten. Han hade ett hopp för framtiden:
-Tänk om jag kunde starta min egen lilla butik, så att jag kunde slippa att tigga. Mest av allt hoppas jag få en ny presenning innan regntiden börjar, berättar han. Församlingsprästen fällde många tårar den kvällen och han bestämde sig för att skaffa tiggaren nytt tak över huvudet innan han reste från Addis Abeba. Vi lyckades inte uppfatta namnet på den unge pojken, men har senare bara kallat honom för Lasarus. Han fick en ny presenning innan vi reste från Addis Abeba.

Det skulle bli fler starka intryck för präst och konfirmander från Östfold. Den sjunde januari firar etiopierna sin jul. Tillsammans med sex av gatubarnsprojektets ledare, gick vi ut på gatan denna kväll. Vid sidan av en sopcontainer i centrum av Addis Abeba bor ett ungdomsgäng på nio ungdomar i tre tält för sopor. Detta är ett gäng som Gizachew Ayka och hans medarbetare besöker varje vecka. Genom många möten har de upparbetat tillit hos detta tuffa gäng. Vi har med oss lite kex och några bananer.

Pojkarna är positiva till besöket, och de lyssnar när Yonas börjar berätta för dem vilken kväll det är i kväll. Det är juldagskväll. Det var några herdar där ute på marken, som fick höra budskapet om att världen hade fått en frälsare. De var kanske inte trasigt klädda som dessa gatupojkar. Gizachew klinkar en julsång på sin gitarr. Det är ganska stilla runt omkring oss. Vi upplever det märkligt, otroligt och irrationellt att sitta och höra julevangeliet med stinkande sopor från en container alldeles bredvid oss. Ändå blir det nästan som ett heligt möte för oss gäster från Norge. Ungdomarna tänder stearinljus som en flicka ger dem. Vi lyssnar tillsammans till sång och förkunnelse i det svaga ljuset vid stadion. Faktiskt är gatupojkarna med på ett par av sångerna, och det berör oss mycket. Allt fler dyker upp, där i gatukorsningen mitt i miljonstaden.

Det är kallt nu på kvällen. En av pojkarna sitter i bara en T-shirt, medan vi har tagit på oss varma ylletröjor. Det blir ett speciellt gatumöte. Vi får god kontakt och det växlas varma blickar och kramar. Gruppen av ungdomar värdesätter helt klart att bli medräknade men på frågan om de vill ha ett nytt liv, borta från gatan, kan de inte svara. Flera av dem känner inte
till något annat liv.

På väg till vår bil, kommer fem-sex unga pojkar i sju – till tioårsåldern bort till oss. Artiga gatupojkar som på självaste juldagskvällen önskar oss god natt. Det skär i hjärtat på oss när dessa trasiga pojkar kommer med en sådan varm julhälsning.
-Det är svårt att tackla en sådan situation, säger Rita Eriksson. Hon har varit tyst hela kvällen. Så upplever hon att gatupojkar artigt önskar även henne en god jul. Det blir för starkt för henne.
-Varför är världen så orättvis? frågar Rita. Vi lever ju på samma jord. Jag vet att vi inte kan hjälpa alla, men vi måste hjälpa någon, säger konfirmanden.
Jag tror att de fick med sig erfarenheter som kommer att betyda mycket för dem resten av livet. Under åren som har gått har Tone och Rita berättat om sina upplevelser bland de fattiga gatubarnen i Addis Abeba. De har besökt många grupper och föreningar. De har lämnat stafettpinnen till nästa konfirmandkull.

Församlingsprästen förlorade sitt hjärta till Etiopien och gatubarnsarbetet. Han förlorade sitt hjärta till en grupp ungdomar som kallar sig Win Souls for God. Det var en ”ny” präst som kom hem. Församlingarna i Våler och Svinndal har blivit missionsförsamlingar. Prästen har fått inblick i en värld, där kristna kan samarbeta för större rättvisa. Det handlar om att dela, både mat och evangelium. Många gånger har prästen citerat bibelordet i Jesaja 9:2 om ljus i mörkret. Ljus över dem som bor i mörkrets land.

Tre år senare får jag vara med om julfirande igen. Denna gång tillsammans med min fru Rangnvei och församlingspedagogen i Våler och Svinndals församlingar, Inger Oline Hovland. Allt är som vanligt i parken vid stadion i centrum av staden. Här står sopcontainern. Den är fylld och det stinker. Vi vet att flera gäng med gatufolk håller till i detta område. Snart kommer de fram från sina skjul för att vi ska fira julkväll här, vid sidan av sopcontainern.

Ryktet om julfirande med Win Souls for God har nått dem och så snart de hör klinkandet från Gizachews gitarr, kommer de från alla håll för att slå sig ner. Gizachew, Tariku och Yonas är med i vår grupp. Jag blir ombedd att komma med en hälsning till de unga som sitter i mörkret. De är tjugo till antalet. De flesta är vuxna pojkar, men även några tonårsflickor och en ung mor med sitt spädbarn finns med.
-Utan att ni vet det, så är ni en stor del av många människors liv i Norge, Sverige och Danmark, inleder jag.
-Jag vet inte om ni egentligen vill leva ett liv på
gatan, eller om ni vill ha ett annat liv. Det finns säkert delade meningar bland er om detta. Men vi som är tillsammans med er idag vill gärna samarbeta med Win Souls for God, för att ge er ett alternativ, ett bättre liv borta från gatan. En av ungdomarna svarar omedelbart:
-Du har rätt. Det är många av oss som söker efter en utväg. Vi vill inte leva ett liv så som vi har det nu. Om du vill visa oss vägen, så ser vi verkligen fram emot det.
-Vad vill du då? frågar jag.
-Det är svårt att säga vad jag egentligen vill, eftersom allt bara är mörkt. Jag har inte något framtidshopp. Allt är på ett sätt blockerat. Men den dag jag ser att det finns ett hopp, blir kanske den största dagen i mitt liv.
-Men vad vill du att vi ska göra för dig och dina vänner. Hur kan vi samarbeta för att ni ska få ett bättre liv, frågar jag.
Flera i gruppen kommer med försiktiga antydningar. De har sina synpunkter och önskningar.
-Det viktigaste för oss är faktiskt att ni är här. Det värderar vi väldigt högt. Kan ni inte vara snälla och hjälpa oss ut från denna park, ut från det mörker vi lever i. Hjälp oss att finna en plats där vi kan ha tak över huvudet och där det är varmt och torrt. Hjälp oss att få börja i skola, så att vi kan få utbildning och bli självständiga, oberoende människor. Egentligen har vi så många behov, att det är svårt att sätta ord på dem. Frågan är egentligen hur mycket ni kan göra. Återigen känns det samtidigt både smärtsamt och meningsfullt att samtala med människor som uttrycker så starkt hopp om att få ett bättre liv. Jag känner mig nästan som en själasörjare och predikant, där jag sitter tillsammans med WSG-ledarna. Det är så lätt att tänka att man är en präktig människa som offrar något för dessa tiggare. Mina känslor var helt annorlunda: Tänk så rik jag är som får uppleva detta. Tänk att få vara samarbetspartner med ungdomar som ger sina liv för att tusentals andra unga ska få tillbaka livet.

En av de vuxna pojkarna berättar att de flesta här i parken aldrig har valt att leva på gatan.
– Vi är tvungna att leva på detta sätt. Några av oss är helt ensamma, andra vet inte var deras släktingar befinner sig. Andra vet att föräldrarna är döda och att syskonen är spridda runt om i landet. Vi är många ensamma människor som finner tröst hos varandra på gatan. Vi har fallit utanför ramen, eftersom vi inte har gått i skolan och därför inte kan skaffa oss några jobb. Det är vår situation. Vi tänker hela tiden på hur vi kan komma ut ur denna situation, men det är ingen som kan vägleda oss och ge oss en ny start.
– Vi känner till Win Souls for God. Ungdomarna som arbetar där är goda människor. De kan ändå inte ta sig an alla. Dessutom vet jag att det är tålamodsprövande att arbeta för oss. Vi behöver tid. Det nya livet som de erbjuder oss, är okänt och lite skrämmande. Vi måste plötsligt inrätta oss i system vi inte känner till. Därför måste de ge oss tid.
-Låt oss göra någonting tillsammans, säger pojken lugnt och eftertänksamt. Sterinljusen fladdrar i stilla bris.
– Ta den tid ni behöver, men kom ihåg att det finns hjälp att få, är Gizachews svar till gruppen.

Jag upplever att kontakten finns där och önskan om att denna julkväll ska bli en vändpunkt, framkommer tydligt. Samtalet äger rum i en mörk park. Som en symbol för att det kan ljusna för ungdomarna i denna grupp, tänder vi stearinljus i mörkret. Åter kommer varma ord till tack från en av gatupojkarna:
-Det att ni är tillsammans med oss just ikväll, betyder kanske mer än ni anar. Ungdomarna i WSG har vi mött flera gånger, men det betyder något extra för oss att ni utlänningar vill sitta tillsammans med oss på julkvällen.

Vi bjuder in hela gruppen på jullunch tre dagar senare och de lovar att komma. Men julkvällen har just börjat och sången ljuder vackert i centrum av Addis Abeba. Vi firar hans födelsedag, som är världens ljus. Han som kom för att frälsa och ge nytt liv. Budskapet kom för mer än 2000 år sedan. Nu sitter vi tillsammans med fattigt gatufolk i Addis Abeba, och det råder en frid och en glädje i firandet.

Kapitel 29