Gatuliv kapitel 30

Svenska etiopier

Win Souls for God har knutit starka vänskapsband till de skandinaviska länderna. Med två syskon i Sverige, är det först och främst Gizachew Ayka som har skapat kontakter som hela organisationen nu har stor glädje av. Många personer skulle kunna omnämnas, men jag har valt att lyfta fram två, som har varit viktiga stöttepelare i Sverige. Båda är pensionärer och det är kanske inte så konstigt att ungdomarna gärna lyssnar på råd från dem som har levt ett långt liv. Detta ligger i den etiopiska kulturen. Ålderdom är synonymt med visdom för dem. Därför har de så god kontakt med den pensionerade sjuksköterskan Karin Gezelius och den pensionerade barnläkaren Roland Eksmyr. Båda har de arbetat och bott i Etiopien.

Roland Eksmyr har ett varmt hjärta för Etiopien. För att förstå hans engagemang, är det två aha-upplevelser som måste nämnas, den första från 1969 och den andra från 1999.

Under mitten av 1960-talet blev han engagerad av SIDA, (Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete) Då var doktor Eksmyr delvis stationerad i Ijaji i västra Etiopien, för att delta i ett projekt under tre år, gällande näring, familjeplanering och kvinnors utbildning.

En dag 1968 satt han väl placerad på en jimmapall, en vanlig möbel i Etiopien. Det är en trebent pall, som är utskuren ur ett enda trästycke. Han satt och såg på projektets etiopiska distriktssjukvårdare, som lärde en mor hur hon skulle tvätta köksredskap, göra rent nappflaskan och tillreda kosttillskott till sitt yngsta barn. Samtidigt såg han att barnet, som skulle få kosttillskottet, satt på jordgolvet och åt jord med smutsiga händer. Det var då Roland Eksmyr fick sin första stora aha-upplevelse i Etiopien. Han såg på jordgolvet, han såg på hönsen och hundarna, han såg avföringen som rann nerför benen på ett treårigt syskon och vidare ner på jordgolvet, där det lilla barnet satt och bokstavligt talat smakade på sin närmiljö. Han såg det meningslösa i sitt eget program.

Vad hjälper det att undervisa i mathygien när det inte finns elementär hygien runt barnen? Varför ska barn räddas med bättre mat, vaccinationer och behandlingar mot malaria, diarré och andra sjukdomar i ett land som Etiopien, när de förr eller senare ändå kommer att dö i hungerkatastrofer?

För Eksmyr blev denna aha-upplevelse symboliskt sett som en liten vindpust, i förhållande till den storm han kände inombords, när han flera år senare läste en artikel av nestorn inom tropikmedicin, Marice King. Artikeln publicerades i den kända och välrenommerade internationella läkartidskriften ”The Lancet” i september 1990. King hävdade att resultatet av UNICEFs nödhjälpsprogram i världens många utvecklingsländer, skulle resultera i massdöd eller massflykt av ekologiska flyktingar. Det skulle inte finnas mat till alla, eftersom alla barn räddades och födelsetalen fortsatte att vara höga. Det blev en stor debatt bland många biståndsarbetare till följd av denna artikel. Debatten blossade upp, särskilt i kombination med spridningen av HIV/AIDS-epidemin. Många dog till följd av epidemin istället för av svält.

Eksmyr säger idag att hans förhållande till Etiopien under den första tiden på 1960-talet var präglad av ogenomtänkt entusiasm, för att senare övergå till frustration. Som svensk barnläkare klarade han inte av att acceptera etiopiernas hållning till projektets förebyggande arbete. Han upplevde etiopierna som lata. De höll inte avtal och de förfalskade provresultat för att slippa fler vaccinationer och analyser. Senare skedde något med Eksmyr. Han förstod att han måste arbeta på etiopiernas premisser och i deras kultur. Han förstod att han måste samarbeta och kommunicera med dem som en dag faktiskt skulle föra projektet vidare. Äntligen hade han lärt sig att ta etiopierna på allvar och ge dem ansvar.

Roland Eksmyr mötte ungdomarna i Win Souls for God i november 1999. Han deltog då i en internationell AIDS-konferens – den första i Etiopien, och med det betecknande namnet ”Fighting for Life” – en kamp för livet. Roland Eksmyr tog inte in på Hilton-hotellet, som de flesta konferensdeltagarna gjorde. Han tog istället in på den svenska missionens gästhus, där han kunde bo i två veckor för samma pris som en natt på Hilton. Vid sidan av gästhuset låg en enkel cafeteria för studenter. Det var här Roland träffade Rachel, Gizachews syster. Hon var i Etiopien som barnmorska, stationerad på ett sjukhus i västra Etiopien, men just då på besök hos sina släktingar i Addis Abeba. Hon sammanförde sin bror Gizachew med Roland Eksmyr.

Roland och Gizachew, med 40 års åldersskillnad, blev under loppet av några få dagar nära vänner. Efter en omfattande brevväxling under våren 2000, kom de överens om att satsa starkt på preventivt arbete bland de fattigaste familjerna i Addis Abeba. Gizachew Ayka använde begreppet ”Preventiv Streetism”, (förebyggande arbete bland gatufolk). Roland Eksmyr hade stor känsla för detta begrepp och greps själv av den entusiasm som han mötte hos ungdomarna i den etiopiska huvudstaden. Arbetet med skolgång för de fattigaste barnen blev starten på detta preventiva projekt. Eksmyr kopplade in Svensk Läkarmission, som idag är en betydande bidragsgivare för WSGs arbete.
-Jag mötte inte bara en fantastisk person, jag mötte evangeliet i praktisk handling, säger Roland Eksmyr.

– Här fick jag nu min andra stora aha-upplevelse i detta land. Jag förstod gruppens sätt att tänka. De reste upp barnen ett och ett från slummen. De gav dem mat, kläder och ett litet husrum. De gav barnen tron på sig själva och tron på att de hade en framtid, säger Roland Eksmyr.

Roland fick följa med ut på gatan. Han fick se att denna grupp av ungdomar hade en strategi och ett varmt hjärta för gatufolket. Gizachew Ayka började undersöka varför gatubarn blir gatubarn. Han kom fram till att roten till det onda fanns i barnens tuffa uppväxtvillkor i de fattiga kvarteren. Barnen blev satta i arbete istället för att gå i skolan. De fattiga familjerna hade inte pengar till skolböcker och uniformer. Barn som blev tvingade till arbete och som upplevde slag istället för trygghet och kärlek, stack ofta iväg från sina hem. De blev gatubarn.

Ungdomarna tog resolut tag i sin upptäckt. De knackade på hos de fattigaste familjerna i sitt närområde. Efter några dagar hade de funnit fyrtionio barn som borde ha gått i skolan, men som hölls hemma på grund av fattigdom. Den första skolklassen var ett faktum och projektet kallades “Schooling for the poorest Kids”. (Undervisning för de fattigaste barnen) Roland och Gizachew hade båda god kontakt med den svenska missionären Agne Nordlander. Nordlander blev en viktig kontakt med Svensk Läkarmission, och med svensk-etiopiern Teferi Sendabo.

Teferi som är gift med sin svenska Ruth, har varit missionär i Etiopien, samt skrivit en rad avhandlingar om sociala och politiska frågor i flera afrikanska länder. De var alla eniga om att ett preventivt skolprojekt var viktigt för att förhindra utsatta barn att hamna på gatan.

Barn som inte redan hade stuckit iväg, fick en möjlighet att börja i skolan i regi av Win Souls for God. Roland Eksmyr stöttade projektet genom sitt företag Vejby barnhälsa och fick också med sig Svensk Läkarmission i projektet. Vid starten av skolåret 2005/06 är 250 barn med i programmet. 110 av dessa får stöd genom det svenska fadderprogram som Roland har startat. WSG-Norge bidrar med stöd till 60 barn. Den etiopiska Yerusalem-församlingen i Stockholm har ansvaret för 23 barn. Roland vet att varenda fadderskaps-krona når fram. Både 2003 och 2005 reste han till Addis Abeba för att gå igenom räkenskaperna med en av Etiopiens äldsta och mest kända revisionsbyråer, som WSG köper sina tjänster av. Revisionen visade att alla bidrag användes för rätt ändamål.

I sitt arbete med att finna svenska faddrar till skolbarnen, kom Eksmyr i kontakt med AlltMöjligt Verkstaden i skånska Broby, med Anders O Johansson och Ethel Dahlberg i spetsen. Han fick också god kontakt med skånska Barkåkra arbetskrets, där framlidna Ella Johansson har varit en god ledare. Roland kopplade också in egna familjemedlemmar. Hans kusin Lasse Belin med hustru Sonja, har besökt projektet i Addis Abeba. Lasse sitter i styrelsen för Krylbo Lions Club, som bidrar med stöd, både till skolprojektet och till det övriga arbetet i WSG.

Konstnären Lotta Backman från Borås har också engagerat sig starkt för skolbarnen. Hon har fram tills nu stått för fadderskap till 43 av de 110 fadderbarnen som kanaliseras genom Vejby Barnhälsa. Lotta har också bett att få stå för kostnaderna för en måltid mat för barnarbetarna, när de fem dagar i veckan kommer till sin kvällsskola på Entoto.

-Det är nu den stora utmaningen börjar. Vi måste gå tillsammans med dessa ungdomar i kampen mot fattigdom, analfabetism och hemlöshetens djupaste förnedring. Betydelsen av det preventiva arbetet bland skolbarn, är så stort att vi troligen inte förstår vidden av det. Det är när dessa skolbarn kommer upp i högre skolor det verkligen gäller att hjälpa dem att planera sin egen framtid. Utbildning är ingen garanti mot arbetslöshet i ett så fattigt land som Etiopien. Vi måste hjälpa WSG att ordna så att ungdomarna får sig ett arbete och inte minst att landet behåller sina välutbildade ungdomar. Vi måste också hjälpa dem i insatsen mot HIV och AIDS.
-”Preventiv Streetism” blev min andra stora aha-upplevelsei Etiopien. Tänk om ännu fler kunde få en liknande, afrikansk aha-upplevelse, säger Roland Eksmyr.

Karin Gezelius har också ett varmt hjärta för Etiopien och de många folkslagen i detta land. 1976 började Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) ett arbete i Sudan bland flyktingar från Etiopien och Eritrea. Det var krig på Afrikas Horn och miljoner var på flykt. Flera hundra tusen människor hamnade i de stora flyktinglägren i östra Sudan. De folk som EFS hade arbetat bland, var i en prekär situation och hjälparbetarna beslutade sig därför att följa folket in i flyktinglägren. Karin Gezelius blev tillfrågad om att resa till Sudan för en period på sex månader, för att hjälpa till i ett förebyggande barn- och mödravårdsprojekt. I flyktinglägret Wad el Hilow arbetade Karin bland 60.000 flyktingar och arbetet skulle till slut omfatta totalt sjutton olika läger. De sex månaderna blev till åtta års tjänst i Sudan för Karin. Där lärde hon sig att älska det etiopiska folket och deras kultur. Hon mötte ett starkt och målmedvetet folk, som alltid var på jakt efter lösningar när problem uppstod.
– Jag blev en flyktingmamma i Sudan, även om min praktiska roll var sjuksköterskans och administratörens.
– En missionärs främsta roll är ändå först och främst att vara medmänniska, säger Karin. 1984 och 1985 började Karin Gezelius arbeta i den svältdrabbade Tigré-provinsen i Etiopien, och fortsatte sin roll som mamma för ett krigshärjat folk. Här mötte hon åter människor som saknade det mesta. Förutom avsaknaden av mat och kläder, fanns det ingen hälsovård och det var ingen som brydde sig om individerna.

-Det var detta jag hade i bagaget när jag återvände till Etiopien i januari 2003, denna gång som pensionär och frivillig medarbetare hos Win Souls for God, fortsätter Karin. Efter många år i olika länder hade jag nått pensionsåldern. Jag trodde att min tjänst i nödsituationer nu var över. Men Gud påminde mig starkt om Etiopien än en gång. Jag mötte WSG-medarbetarna under ett besök hösten 2000. Ville Gud verkligen att jag skulle arbeta i det unga teamet av WSG-medarbetare? Som pensionär kunde jag arbeta gratis, och skulle därigenom inte vara till någon ekonomisk belastning. Jag bad mycket till Gud, att Han skulle ge mig en inre trygghet inför att jag gjorde det Han ville. Gizachew sa till min familj här i Sverige att Karins ålder här är sjuttio, men i Etiopien är hon bara tjugofem. Det var så ungdomarna uppfattade mig och då var det bara att packa kofferten och starta samarbetet med dessa fina ungdomar, fortsätter hon.
-Jag bestämde mig för att ”ligga lågt i terrängen” den första tiden. Jag ville se hur ungdomarna arbetade och vad de förväntade sig av mig. Vi var nog spända inför om åldersskillnaden skulle bli ett problem, men idag tror jag faktiskt den var till fördel, säger nödhjälpsveteranen.
-Eftersom jag hade bred erfarenhet av samarbete och i kontakt med viktiga organisationer och grupper, kom detta också till nytta i arbetet för WSG. I Sudan mötte jag många duktiga och erfarna etiopier som blivit tvungna att lämna sitt hemland. En av dessa var Dr Tebabo Wubetu. När jag några år senare mötte honom i Addis Abeba förmedlade han kontakter inom hälso- och socialvård. Dr. Yegermu är en av dessa viktiga kontakter. Han driver Bethel Clinic, Bethel Hospital och Betel College i Addis Abeba. Nu kan WSG sända ”sina” barn till denne läkare och han undersöker alla WSG-barn mellan fem och femton år helt gratis. Dr Yegermo har också givit en sjuksköterskestuderande, som arbetar frivilligt för WSG, gratis studieplats på Bethel College. Detta är mycket viktigt med tanke på ett eventuellt medicinskt arbete framöver, menar Karin. Dr. Yegermu har också erbjudit hjälp till hälsoprogrammet, som Hawi Badessa Sima har huvudansvaret för.
– Jag var glad över att vara med som rådgivare. WSG-ungdomarna var begeistrade över att ha mig med i teamet, berättar Karin vidare.
-Jag kände mig värdefull, eftersom jag faktiskt kunde bidra med en del. Ungdomarna hade visioner och framåtanda. De mötte nytt motstånd bland sina egna kyrkoledare. Ungdomarna hade starka upplevelser, både med människor och Gud. Därför lät de sig inte stoppas. De levde i ett dagligt kall och jag beundrade dem. Jag blev en samtalspartner och en medarbetare. Jag glömde snart att jag var sjuttio. De kallade mig bara mamma Karin.

Sedan starten 1997 har dessa ungdomar lärt sig otroligt mycket. De hade ju inga kunskaper om hur man skulle fylla i formulär och ansökningshandlingar, de visste lite om rapportering och om hur samarbetspartner från andra länder önskar insyn i arbete och ekonomi. Här har jag nog varit en viktig stöttepelare, tillägger Karin.
-Nu har ungdomarna upparbetat förtroende, både i sin lokala och nationella kyrka och hos sina utländska samarbetspartner, särskilt i Skandinavien. Visionerna har varit många och det har varit viktigt att vara med och sortera.
– Jag har nog bromsat en del, eftersom jag har velat att ungdomarna skulle värdera följderna av det de satte igång i ett längre perspektiv. Jag har många gånger använt mig av bilden av bilföraren, som måste se så väl i spegeln som framför bilen, men samtidig även långt framåt, för att vara en god bilförare och därmed undgå olyckor, förklarar Karin. Etiopierna lyssnar på äldre människor. De vill gärna få del av deras visdom och livserfarenhet. Det är en av anledningarna till att vi är så goda vänner och samarbetspartner, menar Karin. Hon är imponerad av deras insats även på fritiden. Alla studerar de på kvällstid och under helgerna. Det blir långa dagar. Bibelstudier på engelska, för att fördjupa sig i det engelska språket, visar också att de tänker praktiskt. Närhet till sin Gud och kunskap som bygger broar till andra länder och kulturer, kan vara två sidor av samma sak, menar hon. Dagarna är både innehållsrika och långa, men bön och lovsång utesluts aldrig. Det är själva livsnerven för dessa ungdomar, menar Karin. Ett drygt år fick hon vara tillsammans med dem, som seniorrådgivare i första hand. Frågor gällande hälsa och hygien, olika arbetsrutiner, utarbeta undervisningsmaterial för både barn och vuxna, samt att hjälpa till med officiella papper och ansökningar, var Karins vardag.
– Det viktigaste är trots allt att vara medmänniska. Jag ville först och främst vara en lyssnerska när ungdomarna hade behov av att lätta sina bördor. Jag fick vara mamma Karin. Det var gott för mig att ha den rollen också, säger hon.

Väl hemma i Sverige har hon nu grundat en stödförening ”Hopp för barn i Etiopien” (HBE), med många goda stöttepelare. Genom denna förening hoppas hon kunna vara med och stödja arbetet både praktiskt och ekonomiskt.
-Jag tackar Gud för att jag mötte ungdomarna i WSG och fick möjligheten att arbeta tillsammans med dem. Jag hoppas att Gud ska ge ungdomarna all den kraft de behöver. Det bästa vi kan göra, är att dagligen komma ihåg dem i våra böner, avslutar Karin Gezelius.

Kapitel 31