Gatuliv kapitel 33

Den första missionsresan

Våren och sommaren 2001 fick Gizachew för första gången i sitt liv anledning att resa utanför Etiopiens gränser. Syster Rachel skulle hem till Sverige efter tre års tjänst i västra Etiopien. Gizachew blev inbjuden till Rachels svenska mor Margareta, bror Andreas och resten av den svensk-etiopiska storfamijen i Sunnemo. Gizachew hade aldrig varit inne i avgångshallen på en flygplats. Han hade aldrig checkat in och visste ingenting om vad som sker i samband med en flygresa. Många etiopier som kommer till avgångshallen på Bole flygplats i Addis Abeba, tar farväl av sitt land för gott. Ett visum har för många varit biljetten till frihet och rikedom. Flera av ungdomarna i Win Souls for God var rädda att Gizachew skulle frestas att hoppa av. Risken var stor, eftersom han hade två syskon i Sverige. Men när han tog farväl av sina vänner, lovade han att komma tillbaka. Han kunde inte överge gatubarnen och sina egna ungdomsvänner. Han hade ett kall och en vision han inte kunde svika.
-Det var gott att ha Rachel med på denna resa, säger Gizachew.
-Jag var livrädd när det stora Lufthansa-planet accelererade på startbanan och lyfte. Jag satt ju inne i en stålfågel med flera hundra människor runt omkring mig. Hur var det möjligt att en så tung fågel kunde lyfta? När vi kom till den enorma flygplatsen i Frankfurt, liknade det inget annat jag sett. Jag såg ju inga människor som talade med varandra. Folk tittade bara på skyltar och gick i alla riktningar. Var fanns vägen till Sverige? Rachel var resvan och uppförde sig som en europé. Jag hade bara att följa henne och lita blint på att hon visste vägen. Vi skulle ta nästa flyg till Göteborg.

-Det var ett betydligt mindre flygplan och denna gång var jag inte så rädd. Nu visste jag ju vad som skulle hända. Jag hade räknat med att hela min svenska familj skulle möta mig på flygplatsen, men bara Rachels syster kom dit. Var jag trots allt inte välkommen? Rachel berättade för mig att det var över trehundra kilometer hem till hennes familj norr om Karlstad och därför var det inte så konstigt att inte flera kom, menade hon.

I Göteborg måste Rachel uträtta några ärenden och jag blev erbjuden en ledig lägenhet i staden. Där måste jag komma ihåg en portkod för att komma både ut och in. Jag kände mig som i ett fängelse, men tog tillfället att gå utanför huset. Här såg jag cykelbanor. Jag såg gröna, gula och röda ljus i alla vägkorsningar. Allt var nytt för mig. Jag upplevde det som en mardröm att behöva vänta på grönt varje gång jag skulle gå över en gata. Jag funderade också över var alla barn var. Fanns det inga barn i Sverige? Och var fanns alla sopcontainrar? Varför talade inte människor med varandra? Sverige var ett underligt land.

Hemma hos mor Margareta på Norra Väsby gård i lilla Sunnemo, norr om Karlstad, verkade det mer normalt. Här bodde Rachel och Andreas och ytterligare tre adopterade etiopiska ungdomar, tillsammans med sina fem ”vita” syskon. Här var det många vuxna och alla stod de på gårdstunet och hälsade mig välkommen hem. Den svenska delen av min familj levde på ett delvis etiopiskt sätt. Här var det mycket folk och mycket mat. Det var mycket skratt och mycket värme. Plötsligt var jag en del av en storfamilj på fjorton personer. För första gången i mitt liv fick jag mitt eget sovrum. Mitt bland mina egna, kände jag mig ändå ensam. Varför måste jag sova ensam? Jag lånade telefonen och ringde hem till Addis Abeba. Jag berättade för mina vänner att jag kände mig ensam. Jag mötte bara mig själv i Sverige. Det fanns ju inga människor här. Alla lade sig i var sitt rum tidigt på kvällen. Det slutade med att jag tog madrassen och gick in i mina syskons sovrum. Jag minns också att jag blev väldigt stressad av klockan. Allt skulle ske vid bestämda tider. Jag var inte van vid det. Vi stiger upp när vi vaknar, äter när vi är hungriga och sover när vi är trötta. Svensk tid var timmar och minuter.

-Ännu värre blev det när jag kom till Stockholm. Där skulle jag möta ungdomsprästen Jan Jordal. Med sin etiopiska bakgrund skulle han säkert förstå de utmaningar jag stötte på här? Men Jan reagerade inte. Han gav mig kort till buss och tunnelbana. Han gav mig adresser där jag kunde möta honom. Jag tror att Jan ville testa mig.

-I Stockholm blev det återseende med gymnasieeleverna från Tyresö och med en etiopisk församling. Starka upplevelser för mig. Dessvärre har jag inte kontakt med gymnasieeleverna idag. De hade kanske inte det engagemang och den vision som krävs för att vara med i vårt arbete. Jag klandrar dem inte. Min värld och deras värld är så otroligt olika.

-I Stockholm mötte jag också många tekniska utmaningar, berättar Gizachew. Åter ler han sitt smittande leende, innan han berättar vidare:
-Jag upplevde att vattnet rann automatiskt ur kranarna, när jag tog på dem. Svenskarna måste vara lata, som inte ens kan öppna en kran, tänkte jag. Dörrar gick upp av sig själva och folk slapp röra sig i trapporna. Det var trapporna som rörde sig. Jag betedde mig som en hare i Stockholm, säger Gizachew och ler ännu mer.

-I Uppsala fick jag träffa Agne Nordlander och Teferi Sendabo, som hade hjälpt oss med så mycket praktiskt när vi började vår verksamhet och som fortfarande var dem vi litade mest på i samarbetet med våra skandinaviska kontakter.

-Det var också fantastiskt roligt att komma hem till Roland och Minna Eksmyr i Skåne. De har ett vackert hem, alldeles nere vid havet och Roland och Minna har blivit viktiga personer för oss. Det finns hundratals familjer i de fattigaste delarna av Addis Abeba som kan tacka just dessa två för att deras barn får möjlighet till skolgång istället för att hamna på gatan.

-Eftersom jag hade fått tre månaders turistvisum, ville jag också gärna besöka en äldre missionär i Finland. Hon hette Ritva och var pensionär. Hon bodde i en liten stad i norra Finland, som jag inte minns namnet på. Jag glömde att anteckna det. Jag fick besked om att vi skulle ta båt. Jag vågade inte resa ensam, så Rachel följde med. Båtresan var mer skrämmande än flyget. Jag kunde inte simma. Jag tycker inte om vatten till annat än att dricka och till att tvätta mig med. När jag kom till Åbo var jag trött, för jag vågade inte sova så länge båtturen varade.
-Lyckligtvis hade Rachel bokat en tågresa från Åbo till norra Finland. Vi skulle resa med nattåget och trots att Rachel och jag var syskon,fick vi inte dela sovkupé. Jag fick ännu en gång ett kort och fick lära mig av andra passagerare hur detta kort skulle användas för att öppna dörrar. På kortet stod även mitt sängnummer. Jag somnade efter att ha räknat hundra tusen tallar den kvällen. Finland är ett land med sjöar och träd och väldigt få människor. De stora skogarna gjorde starkt intryck på mig. Stora träd som vajar i vinden. De ger efter, men reser sig upp igen när vinden avtar.

-Lyckligtvis mötte Ritva oss på stationen och hon var en fantastisk värdinna för oss i tio långa dagar. Jag säger långa, eftersom jag kom till midnattssolens rike där i norra Finland. Solen gick ju aldrig ner. Det var svårt att sova, men jag hade inte heller lust att sova. Allt var spännande, även om det var folktomt och tyst. Jag lärde mig att lyssna till naturen. Till slut förlorade jag faktiskt känslan för dag och natt. Ritva ordnade med mörkläggninggardiner, så att jag visste när det var dag och när det var natt. En söndag blev jag ombedd att komma med en hälsning i den lokala kyrkan. Det var första gången jag blev tilldelad tid att tala. Här hade jag rest över halvjordklotet och fick bara tio korta minuter på mig att berätta om vårt arbete.
-Varför har de så bråttom när de samlas, undrade jag. Det var elva människor i kyrkan denna förmiddag. Jag gick bedrövad ut från församlingen.

Tillbaka i Sverige tog Roland Eksmyr med mig ut i den vackra naturen i södra Sverige. Det var bara en timmes bilfärd till Öresundsförbindelsen mellan Sverige och Danmark. Den fantastiska bron gjorde intryck. Svinesundsbron mellan Norge och Sverige var också ett byggnadsverk som imponerade på mig, även om den var väldigt annorlunda, jämfört med förbindelsen mellan Sverige och Danmark. Men här var det tre länder som var sammanlänkade med broar. En fin bild av sammanhållning mellan skandinaverna, tänkte jag på väg till en bibelcamping på den norska sidan av gränsen.

Här var Gunnar Hamnöy och Odd Borgestrand ledare och de var ivriga att få mig med på ett kvällsmöte för att berätta om gatubarnsarbetet. Jag hade ju mött dem båda i Etiopien tidigare samma år, så jag kände att jag var välkommen. Här var det ingen begränsning i taltid och jag fick god kontakt med ungdomarna i en ungdomskör från Syd-Vestlandet. En av ledarna där hette Oddmund Valge. Han visade ett stort engagemang. Senare har ungdomsföreningarna i Varhaug och Vigrestad blivit viktiga samarbetspartner i Norge. Jag hoppas att några av ungdomarna därifrån kommer och besöker oss en dag, – för att knyta ännu bättre kontakt.

På bibelcampingen mötte jag också en äldre man. Han satt ganska långt bak i mötestältet och jag såg att hans tårar rann när jag berättade om arbetet. Jag bestämde mig för att hälsa på honom. Jag uppfattade inte namnet, men senare har jag fått veta att han hette Eivind Opsahl. Han kunde knappt gå, men blev så gripen och bad att få vara en stöttepelare för oss. Ett par år senare skulle jag få anledning att besöka honom hemma i Lensbygda, ett par timmars bilfärd norr om Oslo.

Trots att jag besökte Norge mitt under sommarlovet, var Svinndals kyrka nästan fullsatt när jag fick träffa Odd Borgestrands församling. Många konfirmander hade redan sett videon som tillkommit efter Etiopienbesöket i januari. Och de hade redan givit sina första gåvor till arbetet. Kyrkoråden i Våler och Svinndal hade bestämt sig för att följa upp konfirmandernas engagemang genom att inleda ett samarbete med WSG. Därför var denna gudstjänst viktig, både för mig och för ungdomarna i den lilla Östfold-kommunen.

-Att jag också skulle få möjligheten att resa till Stavanger och möta Martin Egil Fuglestad och hans familj, var en av de stora höjdpunkterna under mitt första Norgebesök. Det var ju denne man som öppnat möjligheten för ett samarbete med Norge. Jag fick vara med och skörda tomater i stora växthus i Rogaland och jag tänkte på att vi arbetar med skörd varje dag.

Kapitel 34