Gatuliv kapitel 35

Ett folk i många länder

Det var under 2002 som Hawi Badessa Sima för första gången började tänka på att hon kanske skulle få se mer av Guds rike än bara Etiopien.
-Guds rike har ju inga landsgränser. Vi är ett folk som lever i många länder och jag sa till Gud att om det var hans vilja att jag skulle möta människor från andra folk och andra nationer, så måste han ordna det praktiska.

-Det var Roland Eksmyr som under sitt besök i Etiopien 2003 tyckte att en resa till Skandinavien skulle vara en fin bröllopsresa för Gizachew och mig. På den tiden hade Gizachew och jag planer på att förlova oss, men tankar på bröllop och bröllopsresa låg längre fram i tiden.
-Så skulle det bara gå två år innan vi plötsligt befann oss på Arlanda flygplats utanför Stockholm och det leende äldre äkta paret tog emot oss som sina gäster. Detta var i november 2004 och det var fruktansvärt kallt när vi gick ut från flyget. Jag fryser när det är femton plusgrader, och i Stockholm var det minus fem. Skulle jag sluta mina dagar här? Jag var övertygad om att jag skulle frysa ihjäl, säger Hawi när hon tänker på sitt första möte med Skandinavien.

-När vi förberedde resan till Skandinavien, hade Gizachew sagt många gånger att vi måste ta med allt vi hade av varma kläder, men jag kunde ju inte ta på mig många jackor. Tankarna gick också omedelbart till de många besöken vi måste göra på den norska ambassaden för att få visum. Det var Ranveig och Odd Borgestrand som formellt stod som garanter för oss. De ville ha oss som gäster till sitt 50-årsfirande och eftersom de bodde i Norge var det den norska ambassaden som ”förhörde” oss – flera gånger. En äldre dam på visumkontoret var övertygad om att vi hade planer på att lämna Etiopien för gott. Hon mer än antydde att detta var allt annat än en inbjudan till att besöka vänner och samarbetspartner. Det hjälpte inte att Gizachew redan hade varit i Skandinavien två gånger tidigare och återvänt hem igen. Nu reste han tillsammans med sin blivande hustru och vi skulle helt säkert starta ett nytt liv i Europa, menade hon.
-Förstod verkligen inte denna dam att jag skulle frysa ihjäl, att klimatet i Skandinavien inte var för mig? Några minuter på Arlanda önskade jag att den stränga damen hade avslagit vår ansökan.

De senaste timmarna hade varit starka upplevelser på gott och ont. Jag hade aldrig varit längre än till avgångshallen på Bole flygplats i Addis Abeba. Jag var livrädd när det stora planet lyfte och ännu mer nervös var jag när vi gick ner för mellanlandning i Frankfurt. Aldrig har jag överlämnat en resa i Guds händer så många gånger på så kort tid.

-Lyckligtvis hade Minna och Roland ordnat med varma vinterjackor. Med täckjackan på mig, kände jag mig som en uppblåst plastkasse, men Gud vare tack för att det finns så varma kläder. Det var solsken när vi kom till Sverige och jag funderade på varför svenskarna inte hade samma sol som vi. Den var vacker och gul, men den värmde ju inte. På väg in till Stockholn lade jag också märke till alla träd, som stod där utan löv. Varför hugger ni inte ned dem, frågade jag Roland. Han förklarade att träden sparade på näring under vintermånaderna och att de skulle vakna upp igen i mitten av april. Minna log resten av vägen in till Sveriges huvudstad.

Hawi blev mållös när hon och Gizachew blev utbjudna på middag den första kvällen. Det blev en rejäl välkomstmiddag, där också en av Rolands vänner var med. Han hette Thomas och var mycket vänlig. När han hörde att vi skulle gifta oss om ett par månader,
undrade han om jag hade valt någon brudklänning, berättar Hawi.
-Jag svarade sanningsenligt att vi inte hade kommit så långt.
-Då gör vi det imorgon, svarade han och jag förstod inte vad han menade.
-Jag vill gärna ge dig brudklänningen i present, förklarade han.

-Dagen efter blev vi hämtade med bil och körda till en brudsalong. Thomas var inte med och jag trodde att detta var ett skämt. Roland och Minna försäkrade att det inte var något skämt och den förmiddagen gick jag ut från en brudsalong i Stockholm, med en klänning som var den vackraste jag hade kunnat drömma om. Jag hoppas att jag en gång möter Thomas igen, så att jag kan få tacka honom av hela mitt hjärta.

Hawi var inte förberedd på kyla och hon var inte beredd på snö, trots att det var i slutet av november. En natt kom det mycket snö. Det skedde i Krylbo i Dalarna. Tillsammans med Roland och Minna Eksmyr, var Hawi och Gizachew på besök hos Lasse och Sonja Belin. De hade en trevlig kväll tillsammans, innan de skulle informera den lokala Lions Club om skolprojektet. Den natten kom det fyrtiofem centimeter torr fin snö och Hawi blev som ett litet barn.
-Det var så härligt och så otroligt roligt att göra snöbollar och änglar i snön, berättar Hawi med ett stort leende.
-Jacka, mössa och vantar höll kylan borta. Jag gladde mig och ville vara ute så mycket som möjligt. Även när vi senare reste på skolbesök till Skåne, njöt jag av de lediga minuterna. Då kunde jag kasta snöboll med barnen. Den kalla snön skapade varm kontakt med många skolbarn.

-Efter några dagar i Sverige var jag positivt överraskad över hur varma människorna var, när jag väl fick kontakt med dem. Ni har det så kallt, men hjärtana är varma och vänliga, säger hon.

-Det enda jag inte tyckte om var kampen mot klockan. Allt var så planerat. Inget utrymme för förseningar eller improvisation. Mötena var annonserade i tidningen och när det började klockan 19, så måste vi vara på plats några minuter innan. Jag låg alltid efter schemat och det plågade mig verkligen.

-Under vistelsen i Sverige mötte vi många människor som Gizachew etablerade god kontakt med. Särskilt hemma hos Karin Gezelius hade vi fina dagar. Här fick vi många goda råd om hur vi skulle fortsätta vårt arbete. Karin var dörröppnare till en rad personer, grupper och organisationer, som alla visade stort intresse för vårt arbete. Bland dessa fanns Stellan Palms Stiftelse och Evangeliska Fosterlands-stiftelsen.

-För Gizachew var det viktigt att träffa många av dem som varit med och organiserat WSG i starten. Agne Nordlander och Teferi Sendabo var mycket centrala personer. Berhanu och Barbro Yismaw gjorde också ett viktigt och stort arbete för oss. Jag visste att detta var viktiga möten, men jag var mer upptagen av människorna, platserna och naturen, säger Hawi uppriktigt.

-När vi kom till Norge, slogs jag av den otroligt vackra naturen i detta land, men det var väldigt kallt. Kylan fanns lyckligtvis bara utomhus. Hjärtevärmen från människor som brydde sig om oss, var en enorm upplevelse för mig som förstagångsbesökare. I Norge var många skolbesök planerade. Gizachew och Yonas hade berättat om skolbesök vid flera skolor. En skolflicka gav mig tjugo kronor efter en lektion. Egentligen var det inte tillåtet att ha med sig pengar till skolan, men hon hade bestämt sig för att ge mig dessa pengar när vi kom på besök. Jag glömmer aldrig givarglädjen hos denna lilla flicka. Vid alla skolorna runt om i landet blev vi inspirerade att fortsätta vårt arbete. Jag förstod att det var viktigt för barnen att få vara med oss i kampen att rädda barn från gatan. Elever och lärare visade oss en kärlek som vi tog med oss hem. Det var så många som gav oss så mycket av sig själva. Vid en av skolorna ställde lärare och elever sig i kö för att ge oss en kram.

-Vid en annan skola kom konfirmander fram för att ge oss en fin gåva, och jag blev rörd när jag hörde att fyra elever i klass tio vid Kirkebygdens skola i Våler, reste till butiker i Moss för att be om julgåvor till gatubarnen. Eleverna tyckte att barnen förtjänade nya kläder, inte bara begagnade.

-Mötet med elever på gymnasieskolan Tryggheim på Närbo har fastnat speciellt. Där satt flera hundra elever förväntansfullt för att höra mig komma med en hälsning. Jag hade räknat med att Gizachew skulle komma med hälsningen denna dag, men han uppmanade mig och jag var jättenervös. Jag tror det gick bra, för många av eleverna kom fram och talade med mig efter samlingen. Det var ju lite roligt att det var mig de ville tala med, säger Hawi lite stolt.

-I Rygge i Östfold fick vi vara med på en basar hos en kvinnoförening. Vi är ju vana att folk tar med sig djur för auktionering i vår kyrka, men här var det fina vinster som lottades ut till förmån för gatubarnsarbetet.

-På Varhaug och Vigrestad hade ungdomsföreningen samlat in 45 000 kronor till vårt arbete. Jag tror att de kommer att bli rikligt välsignade för sitt engagemang. Jag hoppas att de också vill vara med oss i bön, förutom de stora gåvorna de ger oss, säger Hawi.

-Det allra starkaste minnet från Norgevistelsen var mötet med ”vår gamle vän” Eivind Opsahl i Lensbygda. Han samlade släkt och vänner till födelsedagskalas på sin 83 årsdag. Den dagen vi kom till Lensbygda var det tio minusgrader och jag var livrädd för att gå ur bilen. Jag minns att jag blev körd ända fram till dörren hemma hos Eivind och jag tog långa steg för att komma in. Jag var säker på att jag skulle frysa ihjäl, men inne hade Eivind tänt en brasa i öppna spisen. Där satt jag tills födelsedagskalaset började. Eivind var bra på engelska och det var tydligt att han var rörd över besöket.

-Gizachew och jag kände att det blev en helig stund hemma hos denne man. Jag minns att han sa:”Nu rinner det över” när vi gav honom vår lilla uppmärksamhet den dagen. Tårarna rann över mångas kinder i Eivinds stuga den kvällen. Festen i bönhuset var också en stor upplevelse för oss. Eivind ville att folk skulle ge en rejäl gåva till vårt arbete och folk gav verkligen mycket pengar den kvällen. För oss var mötet med människorna lika viktigt som pengarna. Vi förstod att vi knöt vänskapsband i Guds rike denna kväll.

-Givarglädjen var stor även hos Ranveig och Odd Borgestrand när de bad om en gåva till gatubarnen när de firade sina två gånger 50 år.

-Resan gick så vidare till Valderöy på Sunnmöre. Där fick vi möta ”gamla” vänner som har stöttat min familj i många år. Anita Ytterland och hennes familj har jag berättat om tidigare. Jag kan aldrig återgälda det hon och hennes vänner gjorde för min familj, säger Hawi, och är märkbart rörd.

-Det var otroligt att jag skulle få landa på en liten flygplats vid havet i Norge och möta min norska familj igen, säger Hawi.
-Jag tror att förväntningarna var stora hos alla som tog emot oss på flygplatsen på Ålesund denna decemberdag 2004. Anita Ytterland berättar att Hawi och Gizachew var de sista som kom ut från flyget och Hawi var i det närmaste som en drottning, med sitt stora krulliga hår och sin enorma täckjacka.
-Hon stod på flygtrappan och vinkade till sin fästman som om det hade varit en filminspelning. Gizachew knäppte bilder med lånad kamera och efter fotoseansen utanför terminalen blev det ett starkt möte mellan etiopier och sunnmöre-bor, berättar Anita.

Anita tycker att Hawi har blivit så vacker och utåtriktad. Tårarna rann på de flesta där på flygplatsen denna dag. I fyra dagar fick ”mor och dotter” vara tillsammans på Sunnmöre. För Gizachew var denna familj en okänd familj, men det dröjde inte länge förrän han också blev tagen in i värmen. Familjen Ytterland accepterade att de två skulle bli ett par bara en månad senare. Anita gick så långt att hon kallade Gizachew en riktig ”hedersman” efter ett par dagar och detta värmde Hawi extra mycket under vinterstormarna på Valderöy.

De etiopiska gästerna var självskrivna huvudpersoner under gudstjänsten i Valderöy kyrka. De blev intervjuade och Hawi läste dagens bibeltexter på amhariska. På eftermiddagen var det julkonsert i samma kyrka, med vacker musik spelad av musikkår och sång av barnkör. Hawi och Gizachew fick vara hedersgäster på många platser på Sunnmöre. De fick möta missionärsfamiljen Mykklebust i Sykklyven, som i flera år förmedlat det ekonomiska stödet till Hawis familj. De fick sig en färjetur i kraftiga vågor och de upplevde stormkast vid fjordmynningen vid turistorten Alnes, innan vistelsen avslutades med ett bönhusmöte på Valderöya. Alla som hade stöttat Hawis familj, var väldigt glada över att träffa henne.
-Det blev helt enkelt ett festmöte och för mig blev hela resan till Norge en sammanhängande festresa, säger Hawi.

-Rundresan i Skandinavien avslutades med en härlig vecka i Sunnemo i Sverige. Hela storfamiljen var samlad och vi fick vara med om dop i familjen. Vi fick också uppleva slädturer på isen, med tillhörande korvgrillning ute på en liten ö. Livet var så annorlunda här, än vad vi var vana vid, men en dag måste vi ju hem till Etiopien igen. Tillsammans med delar av vår svenska familj reste vi till Arlanda utanför Stockholm. Ethiopian Airlines förde oss tryggt hem och det var roligt att ha delar av vår svenska familj med oss till vårt eget bröllop.

-Det är i Addis Abeba jag hör hemma och det är här jag har ett arbete att göra. Men nu vet jag att vi inte står ensamma i arbetet för gatubarnen. Vi har hundratals medarbetare i Skandinavien och jag tackar Gud för varenda en, säger Hawi.

Kapitel 36