Gatuliv kapitel 7

Heliga lögner och stölder

Det hade aldrig blivit något gatubarnsarbete eller en organisation med namnet Win Souls for God, om ungdomarna i Natanim-gruppen hade följt rådet de fick från sin egen kyrkas ledning. Ledningen tog upp detta som en formell fråga i början av maj 1997, när 10 av ungdomarna i all hemlighet hade bestämt sig för att starta sitt arbete utanför kyrkportarna. Rådet från ledningen var enhälligt.
-Ni är för unga och ni måste koncentrera er på våra kyrkliga aktiviteter och på er egen utbildning. Ni kommer från fattiga hem och har ingenting att dela med er av, till dem som väljer att leva i rännstenen.
– Vi blev både ledsna och provocerade över vår egen kyrkas inställning till gatufolket, berättar Gizachew.
– Inte ens våra ledare förstod att de där ute var medmänniskor, som behövde hjälp. De hade rätt i att vi var unga och att vi hade lite att ge bort, men vi sa till dem att vi gärna ville dela med oss av det lilla vi hade. Vi förstod också att det var lönlöst att gå in i en diskussion kring detta. Därför slutade vi att tala om det. Vi gjorde bara det vi måste. Vi gick ut på gatorna och vi etablerade kontakt med medmänniskor som var i mycket större nöd än vad vi hade föreställt oss. Våra kyrkoledares negativa respons gjorde att vi blev överbevisade om att vi gjorde det som var riktigt.De av oss som hade föräldrar, berättade inget därhemma. De anade inte vad vi höll på med. Min egen far visste ingenting förrän det nästan hade gått tre år, säger Gizachew.
-Därmed lurade vi vår egen kyrkoledning helt och hållet. Vi berättade att vi var upptagna med vanliga kyrkliga aktiviteter. Dessa lögner kallade vi ”heliga lögner”. Trots allt var det några av de trogna kyrkobesökarna som stöttade oss i ”det tysta”. De gav oss råd och vägledning, men ingen ekonomisk hjälp. Jag är glad för den hjälp vi fick från ett fåtal av de äldre i församlingen. De delade vår vision men ville inte protestera mot ledningen.

– När sanningen om vårt arbete kom fram en dag, blev det blandade reaktioner. Någon blev rent av arg på oss, medan andra log och sa att de hade haft sina misstankar. De menade att de var stolta, såväl över vår handlingskraft, som över vår trohet mot det kall vi kände så starkt. Efter tre år i lönndom, var vi lättade över att sanningen om Win Souls for God blev känd, inte bara bland utlänningar som hade stöttat oss och hjälpt oss med många praktiska saker, men också bland våra närmaste. Nu kunde vi äntligen be om kollekt i våra kyrkor så att vi kunde organisera arbetet officiellt, samt få ordning på det vi höll på med, såväl administrativt och ekonomiskt, som i örhållande till myndigheterna.

-Förutom våra ”heliga lögner”, måste vi också inflika att vi hade ”heliga stölder” från våra egna hem, berättar Gizachew, med ett litet leende.
– Vi hade ju inte pengar till arbetet. De två första åren bidrog jag med 50 öre i veckan. Beloppet var detsamma för oss alla. Vi diskuterade mycket hur vi skulle kunna tjäna pengar till en rejäl kassa. Yonas var duktig och bidrog mest. Ett par år efter det att vi startat, fick jag kontakt med min svenska familj. De hjälpte hela vår familj att komma ur den värsta fattigdomen. En del av det vi fick, var öronmärkt till mig, utan att familjen fick veta, vad jag skulle använda pengarna till. Min syster Rachel i Sverige ville gärna stötta vårt arbete och därför fick jag mer än de andra. Innan dessa bidrag kom, blev Yonas och jag duktiga småtjuvar. Yonas har en nära relation till sina föräldrar och ingen kan tro att han är i stånd att ta något som inte tillhör honom själv.
– Jag kan inte berätta om alla våra ”heliga stölder”, men jag ska ge dig ett exempel: Vi mötte en man som berättade att han hade fem söner. På grund av problem hemma hade han lämnat fru och barn hemma och sov på gatan. När vi träffade honom var han allvarligt sjuk. Vi ringde till Röda Korset efter en ambulans. Han var otroligt dåligt klädd och medan vi väntade på ambulansen stack både Yonas och jag hem för att hitta kläder åt honom. Vi visste att inget sjukhus skulle släppa in oss med en man, som hade så usla kläder. Jag hittade en gabi (en mantel) alldeles vid dörren när jag kom hem. Det var ingen i närheten, så jag tog den och försvann genast ut genom dörren. Min avsikt var ju bara att låna den några timmar tills vi hade fått iväg mannen till sjukhuset. Efter att ha kört från det ena sjukhuset till det andra, fick vi äntligen en plats åt honom där han fick en säng för natten. När vi kom till sjukhuset nästa morgon fick vi veta att han redan var död. Yonas och jag grät. Denne man hade så mycket att leva för och vi ville hjälpa honom tillbaka till sin fru och till sina barn.
– Jag fick också ett praktiskt problem, fortsätter Gizachew. Jag kunde inte be om att få tillbaka min fars gabi. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen den dagen. Jag vågade inte gå hem, för där hade far säkert redan letat igenom hela huset. Efter att ha gått upp och ner längs gatan hela dagen, blev jag tvungen att gå hem. Lyckligtvis var det ingen som frågade mig om något. Jag var lättad och glad, men kunde inte sova den natten. Jag försökte finna olika lösningar på mitt problem. Kanske skulle jag berätta för mor, men jag vågade inte eftersom hon säkert skulle bli jättearg och berätta det för far. Far skulle säkert ta med mig utanför huset och ge mig ordentligt med stryk. Därför sa jag ingenting. Två dagar senare förstod jag att de hade börjat leta efter gabin, men jag sa fortfarande ingenting. De började fråga hos grannarna och de började bråka om vem som hade lämnat huset utan att låsa dörren. Kanske var det någon som hade sett gabin genom den öppna ytterdörren? Mor och far beskyllde varandra. Det blev så småningom ganska otrevligt hemma, men de måste finna sig i att fars mantel var och förblev borta.

-Tre år senare hade jag sparat ihop några kronor och bestämde mig för att jag måste klara upp min ”gamla synd”. Jag köpte en ny gabi till far och berättade sanningen för honom. Det var en otrolig lättnad att få den saken ur världen.

-Det var också en lättnad den dagen vi stod längst fram i kyrkan och berättade öppet om vad vi höll på med, säger Gizachew.
-Idag betraktar vi oss som fullvärdiga medlemmar i den evangeliska kyrkan. Vi deltar i gudstjänster på söndag förmiddag och leder ungdomsmötena utanför kyrkan på söndag eftermiddag. Våra samlingar med gatufolket äger inte heller rum i kyrkan. Vi har tre centra runt om i staden, utöver vårt huvudkontor, där tröskeln är mycket låg. Vi tror det är riktigt att gatufolket har sina egna samlingar på egna premisser. Av hänsyn till lukt och hygien är det också bra att ha de flesta samlingarna utomhus. Vi känner att vi är med och gör vår egen kyrka starkare i utåtriktad verksamhet. Vi har nu ledningens välsignelse och ett betydande ekonomiskt stöd för det arbete vi utför.

Kapitel 8