Gatuliv kapitel 8

Ett offentligt ansvar?

I Skandinavien skulle vi säga att arbetet bland dem som faller utanför det etablerade samhället, är samhällets ansvar. Det är fint med Stadsmissionen, Frälsningsarmén och andra frivilliga organisationer. Men utan statligt stöd hade de inte klarat av att bedriva en så omfattande verksamhet. Välfärdsmässigt är det en enorm skillnad mellan de skandinaviska länderna och ett fattigt land i Afrika. Här måste folk klara sig själva eller sörja för att få hjälp att klara sig.

När WSG startade sitt arbete var det ingen av ungdomarna som tänkte på att de borde registrera verksamheten. De hade ingen erfarenhet av offentliga myndigheter och regelverk. De ville bara ut på gatorna och rädda medmänniskor. De visste inte ens var de aktuella kontoren för registrering låg.
– Lyckligtvis fick vi svensk hjälp med offentlig registrering och upprättande av bankkonto, berättar Gizachew.
– Ingen av oss ungdomar hade någon gång varit inne i en bank, än mindre ansökt om ett konto. Vad skulle vi med det till, vi som hade nog med att skaffa pengar till vårt dagliga bröd? Vi förstod emellertid snart att det i arbetet bland gatufolket
var viktigt att ha alla papper i ordning. Vi behövde dokument som bevisade att vi hade lov att utföra detta uppdrag. Inte främst bland dem vi hjälpte, men bland dem som inte önskade att vi skulle bry oss om detta ”avfall”. Gizachew inflikar att han fortfarande blir otroligt provocerad av människor i medelklassen och överklassen istaden, som närmast spottar efter oss för att vi bryr oss om de allra svagaste.
– De ser inte att det handlar om medmänniskor. Det vill säga, de vill inte se det, inte ens om ett av deras egna barn skulle falla ur ramen och bli ”avfall”.

– Det var ingen helt lätt uppgift att få de nödvändiga godkännandena, fortsätter Gizachew.
– Vi var unga och orutinerade. På offentliga kontor frågade man alltid varför inte våra ledare kunde komma. Eller också frågade man vem som hade sänt oss. Idag förstår jag inte hur vi klarade det, men jag tror att Guds hand ordnade med några av underskrifterna. De äldre medlemmarna i kyrkan hjälpte oss dessutom i all hemlighet. Vi hade inte heller klarat oss utan den administrativa hjälp vi fick från de svenska missionärerna Agne Nordlander och Teferi Sendabo. Vi lärde oss också en smart teknik, eftersom frågorna om vår ålder och utbildning alltid kom upp till diskussion. Vi sände brev med ansökningshandlingar och formalia till de aktuella kontoren. Vi bad dem kontakta oss per telefon om de ville tala med oss. Vi hade trots allt vuxna röster och det fungerade väldigt bra, så länge de bara hörde och inte såg.
Fyra år efter starten var vi registrerade vid alla de nödvändiga kontoren och fanns i de nödvändiga registren och idag har vi ett riktigt bra förhållande till myndigheterna, menar Gizachew.

Den fråga som det faller sig naturligt att ställa, är om myndigheterna gör något annat för gatufolket än att sanera i staden när det kommer statsbesök?
– Huvudgatan är nästan fri från de typiska övernattningsplatserna där enstaka människor eller grupper bygger sig krypin av skrot övertäckt med plast. Likväl är det troligen 60 000 människor som gömmer sig på olika ställen när natten faller på, menar Gizachew. Han önskar inte komma på kant med landets myndigheter eftersom organisationen är beroende av en god relation med dem för att förverkliga sin vision. Likväl bekräftar han att gatubarn samlas ihop på lastbilar och körs bort, vid speciella tillfällen i huvudstaden.
– Det är annorlunda här än i Skandinavien. Vi förväntar oss inte att politiker i maktposition gör något för oss. Landet är fortfarande enormt fattigt och myndigheterna gör mycket för att bygga skolor och sjukhus. Det är likväl ett faktum att landets hälsovård är av mycket begränsad omfattning, säger Gizachew.
– Gatufolket vill inte heller få stor uppmärksamhet.
Sådant skapar bara oro. De vill leva ifred på gatan och hoppas överleva morgondagen. Det är frivilligorganisationer som är räddningen för dem, menar han.

– Vi hoppas att vi en dag ska se slutet på problemet. I dag lever gatufolket i närheten av sopstationer och sopcontainrar och de blir betraktade som en del av avfallet. Vi, som dagligen ser problemen på nära håll, ber till Gud att det måste ske en förändring. Ska vi vara realistiska, så vet vi att det kommer att ta många år för de sociala förhållandena att bli så goda att alla människor i denna stad kan leva ett människovärdigt liv.

– Problemet är i alla fall inte löst idag, även om huvudgatorna är uppröjda. Gatufolket finner nya ställen att bo på. Egentligen hoppas jag att människor blir så ledsna av att se fattigdomen och nöden, att de gör något aktivt av det, säger Gizachew.
-Tänk dig om de som är i stånd till det, kan utrustas med kvast och skyffel och själva vara med och röja, mot en rimlig betalning. Då skulle myndigheterna lösa en del av problemen, säger Gizachew vidare. Han menar att gatufolket är bra på att organisera sig. De har sina områden och de har sina valda ledare i lokala grupper. Ungdomar flyttar ihop, finner sig en käraste och får barn tillsammans.
– Jag har mött hela familjer som lever tillsammans som i ett vanligt äktenskap. De tar hand om varandra eftersom de tycker om varandra. Om någon i gruppen blir så sjuk att han inte kan skaffa mat själv, är det alltid någon som hjälper till. De vet också vilka organisationer som kan ge dem fri läkarhjälp och nödvändiga mediciner. De har ett socialt nätverk, som hjälper de svagaste. De arrangerar till och med begravningar, om de hinner det innan soldater, lokal polis eller renhållningsverk fraktar bort liken.
– När det hela tiden finns en yttre fiende, stärks sammanhållningen. Därför är det också riskabelt för många av dem att bryta sig ur denna gemenskap, menar Gizachew.
– När myndigheterna agerar körs gatufolket ut 80-90 kilometer utanför staden. Det sker oftast om natten och gatufolket vill genast återvända och börjar gå åt det håll, där de tror att staden ligger. Några går åt fel håll och kommer till andra städer. Kanske slår de sig till ro där några veckor eller månader, men förr eller senare återvänder de tillbaka till Addis Abeba. Det är här de menar att de hör hemma. Det finns även gatufolk i de större regionala städerna, men inte i samma omfattning som i Addis Abeba. Det är också ett faktum att många dör av utmattning på den långa vägen tillbaka till sina boplatser i Addis Abeba. Vem som står bakom denna masstransport av gatufolk, har vi inte lyckats komma på. Mest sannolikt är att detta är organiserat av myndigheterna, menar Gizachew.

Kapitel 9