Gatuliv kapitel 9

Därför blir de gatubarn

Gatubarnen är ett direkt resultat av vår fattigdom, våra ekonomiska och sociala problem, menar Gizachew Ayka.
-De flesta familjer har en mycket låg inkomst. Med sju till åtta munnar att mätta varje dag, blir barnen tvungna att hitta på något att göra. Många av dem hamnar på gatan. Några som skoputsare, försäljare av godis, frukt och grönsaker, servetter och näsdukar och annat som är lätt att sälja. De som inte klarar av säljjobben blir rätt och slätt tiggare och tjänar kanske två till tre kronor om dagen.
Barnen blir en del av livet på gatan och eftersom de upplever otrygghet hemma, blir gatan ofta deras hem. De barn som aldrig får uppleva annat än slag och skällsord och som aldrig får höra ett kärleksfullt ord, undviker sina föräldrar. De flesta barn i Etiopien vet vad det vill säga att arbeta från det de är ganska små. De blir uppfostrade till detta och vet att ju fler som skaffar pengar till hushållet, desto bättre får familjen det.

– När barn som arbetar hårt upplever att de blir illa behandlade, sker det något i de små barnahjärtana. De blir hårda och en dag flyr de från sina familjer.
Vi har också många barn som faktiskt är födda på gatan. Dessa barn är det svårt att hjälpa, eftersom de inte känner till något annat liv än livet på gatan. De blir skrämda, när vi stänger en dörr bakom dem. De tror då att de har hamnat i ett fängelse. Ju fler dörrar huset har, desto värre upplever de det. De måste alltid söka en väg ut och låsta dörrar är deras mardröm. Då vill de hellre leva i ”frihet” på gatan. Det är också svårt att hjälpa dessa barn till skolgång. De har ett så asocialt beteende, att de inte förmår rätta sig efter några regler. Bara det att äta på bestämda tider, att man måste tvätta sig om morgonen och ta hänsyn till andra som man bor tillsammans med, är nästan omöjligt. De vill inte ha några regler att leva efter. De har aldrig fått lära sig dem. Gizachew är mycket engagerad när han talar om detta.
-Addis Abeba är en magnet för de flesta som flyr från sina hem och från sina familjer, menar han.
-Huvudstaden Addis Abeba upplevs som en dröm för de flesta. De är säkra på att få ett bättre liv här. Det gäller särskilt dem som kommer från landsbygden. Vi ska heller inte glömma att många föräldrar faktiskt sänder sina små barn till Addis Abeba för att tjäna pengar till familjen där hemma. Det finns många arbetsplatser här, men de förslår inte för alla. Det är också otroligt många arbetsgivare som utnyttjar barnen till hårt arbete, utan att ge dem annat än smulor. Agenter reser runt i landet och lovar fattiga familjer en bättre framtid om de sänder barnen till Addis Abeba. De berättar om storstadens många fördelar, om alla möjligheter som finns, inklusive skolgång. Erbjudandet om skor och varma kläder till barnen, räcker för att föräldrarna ska sända iväg sina barn. Många tror att Addis Abeba är första anhalten på vägen till det goda livet. Men för många är det också den sista anhalten, som slutar med fattigdom och nöd.

-Ungdomar kommer hit med enorma förväntningar, menar Gizachew.
-När dessa inte infrias är det svårt för dem att vända tillbaka till landsbygden. De vill inte framstå som förlorare i sin egen lokala miljö. De vill inte bli utfrusna för att de inte lyckades i sin nya ”drömvärld”. Då är det bättre att leva i fattigdomen långt borta.
På grund av våra sociala problem är det också väldigt många som mister sin mor eller far.
– HIV /AIDS har länge varit en enorm katastrof i Etiopien. Dessutom utkämpar vi en hård kamp mot malaria, tuberkulos och diarré. Barnadödligheten ligger på över tio procent. Antalet HIV/AIDS-fall ligger på samma procenttal. Troligen har vi mellan fyra och fem miljoner föräldralösa barn i detta land. Det är klart att det blir synligt på många områden i vårt samhälle. På ett område provar vi alltså att göra något genom Win Souls for God.
– Det allra viktigaste vi kan göra är vårt preventiva arbete. Detta att förhindra att det uppkommer gatubarn. Vi klarar naturligtvis inte av att nå ut till alla med våra program för skolgång och hälsa. Vi måste göra så mycket vi kan med de resurser vi har. Varenda dag ser vi att vi halkar efter i kampen mot de enorma sociala problem vi står inför. Därför måste vi hjälpa ett barn i taget. Vi ser att det är en kamp för att överleva. Ett litet barn på fem sex år som sträcker fram en smutsig hand och ser på dig med bedjande ögon, är ett kall för oss.

– Ingen kan kräva att ett litet barn ska klara av alla svårigheter ensam. De har inga förutsättningar att förstå sin egen situation. De vet bara att de är smutsiga och hungriga. Några menar att vi ska låta barnen skapa sina egna premisser och att vi inte ska ta den friheten ifrån dem. Men vi vet ju att de lever i ett totalt mörker. Det är så mörkt runt dem att de inte själva kan se vilka möjligheter de har. För oss är det faktiskt små människor som måste hjälpas till sitt eget bästa. WSG har ett eget projekt för att få barnen att vända tillbaka till sina familjer. Vi arbetar hårt för att de ska få tillbaka sin värdighet. Vi berättar för dem hur mycket familjen betyder i vår kultur. Det innebär att vara tillsammans med sina närmaste i både goda och sämre dagar. Vi rustar dem att klara av den motgång de möter när de vänder hem, men vi berättar också att de trots allt är sina föräldrars barn. Om föräldrarna inte lever längre, har de säkert släktingar som saknar dem. Vi försöker vara realistiska när vi undervisar om detta. Vi får inte ge dem ännu ett falskt hopp. I de fall där vi ser att barnen är välkomna hem igen, gör vi allt vi kan för att ordna en familjeåterförening.

Kapitel 10