Gatuliv kapitel 19

Yonathan – ung husfar på pojkhemmet

Yonathan Beyene är ledare för rehabiliteringsavdelningen i WSG. Han är 28 år och uppvuxen i stadsdelen Entoto där WSG har sitt huvudkvarter och en betydande del av sitt arbete idag. Yonatan har fyra syskon, två bröder och två systrar. Själv är han näst yngst i syskonskaran. Han har ansvaret för pojkhemmet, med kapacitet för elva pojkar i åldrarna 13-22 år. Dessutom är 20 ungdomar med i ett rehabiliteringsprogram där de får kristendomsundervisning, social träning och arbetsträning. Yonatan har också det övergripande ansvaret för att skaffa gatufolket jobb under rehabiliteringsperioden. Många blir gatuförsäljare eller skoputsare, medan ungdomar som är studiemotiverade får erbjudande om skolgång. Familjeåterförening är också en viktig del av rehabiliteringsprogrammet. Yonatan är dessutom också med i det uppsökande arbetet på gatan. Vid sidan av arbetet i WSG studerar Yonatan film och foto och är en ivrig kameraman när tilldragelser ska dokumenteras i ljud och bild.
– Som liten saknade jag ingenting, men jag växte uppmed fattigdomen runt om mig på alla håll. Jag lärde mig tidigt att dela med andra, eftersom jag var så lyckligt lottad att växa upp i det många skulle kalla en medelklassfamilj. Jag hade en mor som lärde mig vad kärlek till sin nästa betyder i praktiken. Hon lärde mig biblisk historia och ordnade så att jag kom till söndagsskolan. En av mina systrar blev också kristen i ungdomsåren. Därmed var vi tre i familjen, som ville leva med Jesus som Herre i våra liv. Far var alltid snäll och rar, men religion var inte något för honom. Mina bröder delade hans inställning.
– När Gizachew erbjöd mig att vara med och starta Win Souls for God, sa jag genast ja. Många gånger har jag ångrat att jag gick med. Det har verkligen varit några år med mycken smärta och nederlag. Det har varit farliga situationer när jag trott att min sista timme var kommen och jag har stött på så många problem i arbetet.
– Det är inte lätt att upprätthålla en kontakt med gatupojkar som du först bygger upp ett förtroende till, men som förråder dig så snart du vänder ryggen till. De lever av att stjäla och ljuga. De ber så vackert om hjälp och när du ger dem en varm jacka till skydd mot kalla nätter, så får du uppleva att de säljer jackan till högstbjudande samma kväll. Det första året var det tungt för mig att ta sådana nederlag, men nu vet jag att detta är verkligheten, säger Yonathan.

– Varför har du fortsatt med detta arbete?
– Alla människor måste andas för att leva – både inandning och utandning. Denna tjänst är för mig själva livets andning. Slutar jag andas så dör jag. Jag lever för gatufolket. Jag ser inte längre sopor och smuts. Jag ser människor som har stora möjligheter till ett gott liv, om vi ger dem medmänsklig kärlek och en hälsning från Jesus som säger ”du är min”. Jag är ingen hjälte, men jag är på det spår där Gud har satt mig. Jag ger något tillbaka av allt det jag har fått av min Herre.
-Trots att jag bara är 28 år, kan jag lova dig att detta är och förblir mitt kall så länge jag lever. Gatufolket är mitt folk. Jag ska aldrig svika dem, även om jag säkert kommer att göra många fel. Det är inte säkert att jag kommer att arbeta på heltid i Win Souls for God, men gatufolket ska jag inte svika. Mitt hjärta är på gatan. Min far förstår mig inte. Mina bröder undrar varför jag ger så mycket av mig själv till människor som lurar mig, stjäl från mig och ljuger för mig. Det jag vet, är att vi räddar någon ut ur ett helvete på jorden. Vi ger dem en fläkt av evigheten, och jag kan känna glädjen av att vara medmänniska. Vi kan inte rädda alla, säger Yonathan allvarligt.
– Den mest dramatiska episoden i mitt arbete ägde rum under hösten 2003. Jag hade etablerat god kontakt med ett gäng på fyra gatupojkar i tonåren. De fann sin mat i sopcontainrar. En kväll fick jag besked om att de blivit sjuka på grund av fördärvad mat. Innan jag hann fram till dem, var en av pojkarna redan död. Den andra pojken dog i mina armar, men de två sista klarade jag att få iväg till sjukhus för magpumpning. Jag var chockad. Två vänner från gatan, som dör med bara några minuters mellanrum. Jag ropade mina varför till Gud, men fick inget svar där och då.Jag var en av dem denna kväll och jag grät tillsammans med dem som överlevde. Allt var mörkt och hopplöst. I dag kan jag att glädja mig över att den ena av pojkarna på 18 år har klarat att genomföra vårt rehabiliteringsprogram och fått fast arbete. Den siste pojken bor fortfarande på gatan, eftersom han inte vågar lämna det liv han känner till. Men jag har fått vara med och rädda en av dem och kanske kommer också den sista in i vårt program. Detta är verkligheten i mitt arbete. Detta är glädjen och detta är påfrestningen. Erfarenheten från hösten 2003 öppnade mina ögon för att jag finns i världens viktigaste uppdrag.

Kapitel 20