Gatuliv kapitel 31

Dansk rådgivare och arbetsterapeut

Dansk Ethioper Mission (DEM) är en liten missionsorganisation som också har engagerat sig i gatubarns-arbetet i Addis Abeba. DEM grundades 1948 och de första missionärerna var på plats i Etiopien 1952. Från 1969 blev DEM en del av den nationella kyrkan, Mekane Yesus-kyrkan. DEM har också missionärer i Liberia och Botswana. Hanne Tudlik Jessen är DEMs kontaktperson i samarbetet med Win Souls for God. Hon är utbildad arbetsterapeut och kom till Addis Abeba 2002. Tanken var att hon skulle arbeta på heltid för WSG, men tillsvidare är hon anställd vid Yekatit-sjukhuset, där de norska läkarna Paul Egil Gravem, Einar Eriksen och Thom Topstad från Haukelands Universitetssjukhus, har stått i spetsen för ombyggnaden av Etiopiens första brännskadeavdelning och specialkompetens inom plastikkirurgi.

Jag mötte Hanne i januari 2005. En ung kvinna i slutet av de 30 och med ett starkt engagemang både för gatubarn och brännskadade. Detta var en kvinna med ett klart kall från Gud att resa till Afrika. Därför vände hon sig till flera danska missionsorganisationer. Det slutade med att hon blev utsänd för DEM, med gatubarnsprojektet i Addis Abeba som tänkt huvuduppgift.
– Jag visste lite om projektet, men DEM menade att jag säkert kunde bidra med min utbildning i den totala WSG-insatsen bland gatufolket i Etiopiens huvudstad.
– Vi gjorde emellertid ett stort fel i starten, förklarar Hanne.
– Ledningen i WSG hade ett stort behov av lärare och hade inte fått besked om min bakgrund, innan jag kom dit. För mig blev det närmast en chock. Jag hade mentalt förberett mig på uppgifter inom diakoni och rehabilitering, men det var alltså lärare WSG hade behov av. Win Souls for God klarade inte att överbevisa myndigheterna om att jag hade den kompetens de behövde. Därmed fick jag heller inget uppehållstillstånd. Starten på missionärstillvaron i Etiopien hade inte kunnat vara sämre, säger Hanne. Gud kanske hade en annan plan? Lösningen blev engagemang som arbetsterapeut på Yekatit-sjukhuset, som ligger ett par kilometer söder om WSGs huvudkvarter. Engagemanget för WSG blev mer på fritidsbasis, men är nu fastlagt till en dag i veckan, förutom den frivilliga insats som alltid följer med att vara i missionstjänst.
-Med jämna mellanrum bad de om råd och hjälp med praktiska uppgifter. Ofta tänker jag på vad dessa ungdomar egentligen har lärt mig sedan jag kom hit, säger Hanne eftertänksamt.

– De möter mig alltid med ett leende och hjärtevärme. Aldrig tidigare har jag mött ett arbete som till den grad är framburet i bön. Jag har varit med Tariku och Teddy i gatuarbetet. Även om jag inte förstod så mycket av språket den första tiden, märkte jag hur de brann av iver att förmedla Bibelns budskap till de gatupojkar som vi satt tillsammans med. Ju mer jag lär mig om bakgrunden till arbetet och personerna som är en del av det, ju mer ödmjuk blir jag. Ingen missionär med utländsk bakgrund hade kunnat göra detta så bra som de unga i WSG. De har kulturen och kunskapen i blodet. De skapar en naturlig kontakt och de vinner förtroende bland gatufolket, menar Hanne.

-Naturligtvis kan jag bidra med enkla konkreta råd i arbetet, men det är faktiskt så att jag själv har fått flera råd från WSG-ledarna, än jag själv har kunnat bidra med, inflikar hon.
-Kanske var det just Guds plan att jag genom kontakten med WSG-ungdomarna skulle få vara mer än ”bara” en sakkunnig på sjukhuset?

Hanne berättar om en tio år gammal pojke som var patient vid brandskadeavdelningen:
-När han var på sjukhuset ville han väldigt gärna lära sig att läsa och skriva. När han var färdigbehandlad på sjukhuset, mötte jag honom som tiggare i en av de stora rondellerna som heter Arat Kilo. Hans mor hade kastat ut honom hemifrån sedan hon hade flyttat ihop med en ny man. Han frågade om jag kunde hjälpa honom bort från gatan och in på en skola. Tack vare WSG fick faktiskt denne pojke plats på grundskolan och han har också fått ett ställe att bo på.

På sjukhuset ligger en ung kristen flicka på 20 år, sargad av brännskador med efterföljande cancer. Hanne introducerar mig för denna vackra flicka från norra Etiopien. Hon heter Fusia och har lärt sig engelska på universitetet i Addis Abeba. Den allvarliga brännskadan till trots, klarade hon att fullfölja ett par år på universitetet, innan krafterna sinade. Då blev hon inlagd på Yekatit-sjukhuset. Hon fick även strålbehandling på det samarbetande Black-Lion-sjukhuset.

-Finns det något hopp för Fusia, frågar jag hennes läkare Yohannes. Hanne har också undrat över detta men kan inte fråga på samma sätt som en besökande journalist. Det skulle vara opassande för en underordnad vid sjukhuset. Dr Yohannes tvekar. Man talar inte om liv och död på ett så direkt sätt i Etiopien. Om det är goda nyheter får patienten veta det omedelbart. Är det dåliga nyheter får patienten leva i ovisshet men vet innerst inne att en tyst läkare bär på en dålig nyhet.

-”There is a window of hope”, sager Dr Yohannes. Alltså är hoppets fönster på glänt för Fusia, fastställer jag. De närmaste veckorna är avgörande för Fusias framtid.
-Jag hoppas innerligt att denna unga, vackra kvinna ska få ut något mer av livet än att ligga på vår brännskadeavdelning, säger Dr Yohannes stillsamt. Det har redan Hanne Tudlik Jessen tänkt på. Så ofta hon kan tittar hon in till Fusia för att uppmuntra henne. De två kvinnorna har blivit nära vänner. Hanne har förmått Fusia att gå med kryckor för att hon ska komma upp ur sängen.

-Dagarna kan bli långa när man är på ett sjukhus, säger Hanne. Hanne funderade på om Fusia skulle kunna hitta på något att göra. Ett handarbete kunde kanske vara något, tänkte Hanne, men Fusia ville hellre läsa.
-Vad vill du läsa då, var Hannes fråga. Då kom det spontant från Fusia:
-”Kunde jag få en Bibel?”
-Jag gick ut till en bokhandel och köpte en Bibel samma dag, berättar Hanne.

Yonas i WSG har också tagit på sig ansvaret att ta henne till den evangelisk internationella kyrkan en gång i månaden. Hanne ser att Fusia värdesätter att komma ut från sjukhuset.
-Vi har talat om de många varför, som Fusia gärna vill ha svar på, fortsätter den danska sjukhusmissionären. Fusia har frågat om Gud finns vid hennes sida även i sjukdomen och varför han inte kan låta henne bli frisk. Många av hennes medpatienter är döda och hon är frustrerad över att läkarna inte vill ge henne ett ordentligt svar på hur det ska gå.
-Har jag rätt att bli arg på Gud? var en av frågorna Fusia ställde en dag.
-Ja, du får bli arg och Gud kommer alltid att lyssna på dig, var mitt svar, säger Hanne. Hanne tror att Fusia kommer att klara sig och hon litar på att Yonas och WSG kommer att spela en viktig roll. När Yonas kommer på besök, kan de två be tillsammans på sitt eget modersmål.

-Det blir många starka upplevelser i mötet med medmänniskor i Addis Abeba, säger Hanne.
-Hemma i Danmark betraktar vi det som självklart att samhället tar sig an dem som har det sämst ställt. Så är det inte här.
-Som vit betraktas jag automatiskt som en rik person och du kan vara säker på att tiggarna flockas runt din bil, när du stannat för rött i en gatukorsning. Som nykomling i landet och utan att förstå amhariska, var det överväldigande och riskabelt att möta tiggarna på gatan, berättar Hanne.
-Det blir ingen bestående hjälp att jag ger tiggarna något. Inte heller att jag köper något av det de vill sälja på gatan. Det som har blivit viktigt för mig, är att visa medmänsklighet. I takt med att jag lär mig språket, kan jag också säga vänliga ord till dem. Jag kan fråga hur de har det, eller vi kan enas om att vädret är bra eller dåligt. På de gator där jag kör regelbundet, händer det ofta att gatubarnen vinkar till mig. När jag säger att jag inte ska köpa något, så accepterar de det med ett leende och orden: ”inte idag, men kanske imorgon”.

Vid ett par tillfällen, när jag inte hade småpengar tillhands, fick jag till och med pappersnäsdukar instuckna genom en liten öppning vid bilrutan.
-Du kan betala nästa gång, var den unge säljarens kommentar. Det kallar jag ett bevis på tillit, från människor som måste kämpa för varje öre och som lever i ett samhälle där man i vanliga fall inte litar på någon annan än sig själv.

Hanne vill gärna berätta om ännu en upplevelse från gatulivet:
-En ung flicka stod alltid i samma gatukorsning och sålde pappersnäsdukar. Jag hade hälsat på henne flera gånger. Hon hette Sofia och jag tror att hon var omkring fjorton år. En dag när jag kom till korsningen, kom hon springande mot mig med ett stort leende. Jag frågade mig hur det var möjligt att flickan alltid log trots att hon ju levde ett hårt liv bland stadens gatuförsäljare. När hon stod vid mitt bilfönster, såg varken hon eller jag att en polisman kom fram till bilen. Han slet bort Sofia från min bil och jag såg hur hon, liggande på marken, blev slagen och sparkad, samtidigt som polismannen rev upp alla hennes paket med näsdukar. Dessa paket skulle Sofia inte kunna sälja.
-Denna unga, leende flicka, undrar om hon fortfarande ler?
-Mitt hjärta grät, berättar Hanne.

Jag gråter tillsammans med henne. Det blir en del tårar för rika utlänningar som gärna vill vara medmänniskor i Addis Abeba.

Kapitel 32