Gatuliv kapitel 34

Yonas i kalla Norden

Våren 2003 förberedde Yonas Tesfaye sin första långa resa. Tillsammans med Gizachew Ayka skulle han besöka samarbetsparterna i Norge och Sverige. 27-åringen som knappt hade varit utanför Addis Abeba, både gladde och gruvade sig. Han hade sett de stora flygplanen starta från Bole-flygplatsen i Addis Abeba, men han förstod inte hur en så stor maskin skulle kunna lyfta. Yonas hade inte heller sett ett flygplan invändigt och skrämdes av tanken av att sitta där, utan någon form av kontroll.
-Mina föräldrar var också bekymrade. Skulle de återse mig? Även om Gizachew hade kommit tillbaka från sin resa, var det flera som uppmanade mig att hoppa av, när jag fick chansen. Det var flera unga som sa till mig att jag måste utnyttja möjligheten att få en god utbildning och ett bra arbete i Europa.
-Jag hade inga sådana tankar och blev väldigt ledsen över att få sådana råd, berättar Yonas.
-Ingen i WSG skulle tänka sig att hoppa av. Det skulle vara ett svek mot vårt arbete, mot gatubarnen och också mot våra stöttepelare i Skandinavien.

-Efter en lång resa, landade vi i Stockholm och Jan Jordal tog emot oss på Arlanda. Det blåste och det var kallt, men staden var otroligt vacker. Stora, fina byggnader, vatten på alla håll och stora raka gator, utan sopor. Alla gatorna hade egna namn. Jag funderade på vilka dessa människor var, som hade fått gator uppkallade efter sig. För det fanns ju inga människor här. Det var så tyst. Satt de bara inne i sina stora hus? Det var kanske för kallt för dem att vara utomhus? Det var sådana frågor jag ställde mig de första dagarna, säger Yonas och ser ner i sina dagboksanteckningar från resan. Han fortsätter:
-Jan tog med oss till en av Stockholms förorter, Kungsängen, där han själv bodde. Här fanns det bostadskvarter, några butiker, skog, men absolut inga människor. Jag var glad att Gizachew var med mig, vad i all världen skulle vi göra här? Vem skulle vi tala med? Utanför vårt fönster hörde vi bara fågelkvitter. Efter ett par dagars vila, tog Jan oss med på skolbesök. Där fanns det faktiskt människor och vi blev mötta med stor nyfikenhet.

-I gymnasieskolorna var ungdomarna upptagna av HIV/AIDS-problematiken och förhållandet mellan Etiopien och Eritrea. Vi ville tala om gatubarnsarbetet, men det verkade som de inte kunde förstå. De hade inte förutsättningarna att leva sig in i den bottenlösa fattigdom vi har kring oss i Addis Abeba. Kontrasten mellan dessa ungdomars rikedom och vår fattigdom kändes enorm. Utanför skolan stod många bilar och det visade sig att många ungdomar körde bil till skolan. Var det möjligt?

Efter det första skolbesöket var jag ledsen. Jag förmådde inte att nå fram till dem. De hade bara gjort mig ännu fattigare. Lyckligtvis fick vi anledning att besöka flera skolor, och Gizachew var van att möta skandinaviska ungdomar. Han lyckades skapa intresse och förståelse. Jag blev glad när ungdomar kom bort till oss efter lektionen för att tala vidare, byta e-postadresser och fråga om de kunde komma på besök. Då var resan till Sverige inte helt bortkastad, tänkte jag.

-Vi fick också möjlighet att möta barn i grundskolan. Där trivdes jag bra. Där fanns de öppna och nyfikna ansiktena, de varma leendena och de underligaste frågor. I grundskolorna blev det både allvar och skratt. Många barn talade väldigt bra engelska och vi kunde kommunicera direkt med flera av dem. Jag kände att jag fick goda vänner i grundskolan.

-Jan tog med oss norrut. Vi reste kors och tvärs, några gånger även med buss och tåg. Målet var Skellefteå, där Rachel bodde och arbetade. Där fick Gizachew och jag bo några dagar, innan Rachel reste vidare med oss norrut.
-Jag funderade på om svenskarna var rädda för oss när vi kom in i allmänna transportmedel. Det var ingen som talade. De gömde sig bakom sina tidningar eller böcker. Kanske hade myndigheterna i detta land infört samtalsförbud på tåg och bussar? Jag förstod inte detta beteende. När vi etiopier möter varandra, hälsar vi, kramar varandra och pratar mycket med varandra. I Sverige var allt så ordentligt och människorna var så reserverade. De var rika och hade full frihet. Deras ansikten talade trots detta om för mig att de inte var lyckliga.

En dag kom vi till Piteå. Det var förfärligt kallt där, till och med insjöarna var frusna. Jag hade aldrig sett ett fruset vatten förut och jag fick frågan om jag hade lust att gå på vattnet. I Bibeln hade jag läst att Jesus gick på vattnet, men det var inte i norra Sverige. Jag vågade mig ut, men oj så rädd jag var. Det var en stor insjö. Tänk om isen försvann under mig? Hjärtat bultade. Alla runt mig såg hur rädd jag var. Då fick jag i alla fall se några mänskliga leenden från svenskarna.

Senare tog Jan också med oss till en kyrka av is i Kiruna. Allt var byggt av isblock. Jag var mållös och det var kallt. Vi fick vara med om en gudstjänst i iskyrkan. Det var ganska komiskt att se ångan som kom ut ur Rachels mun, där hon stod varmt vinterklädd och sjöng solo.

-När vi så fick följa med flera hundra meter under marken i gruvan utanför staden, var jag också förfärligt rädd. Allt var mörkt. Där fanns stora hålrum och trånga prång. Kunde man verkligen arbeta här nere under ett helt liv? Detta måste då vara människor som bokstavligt talat levde i mörkret. Jag pustade lättad ut, när vi kom upp ur djupet.

Yonas talar sig varm. När han tänker tillbaka på resan, ler han vid minnena av sina upplevelser och han berättar med mängder av självironi.
-Rachel ville också lära oss att stå på skidor. Det var några smala träbitar som vi skulle fästa på fötterna och därefter röra oss framåt. Vi blev mest liggande på rygg, men efter lite träning, klarade vi av några meter. Det var mycket lättare att ta sig fram med pulka, även om detta också var något helt nytt för oss.
-Jag måste nämna ytterligare en rolig episod från ett café i Stockholm, säger Yonas.
-När Jan, Gizachew och jag hade ätit, behövde jag uppsöka toaletten. Jag hittade fram till dörren, men det satt en box på den. Jag förstod att det måste vara en automat, men det stod tio kronor på boxen. Jaha, tänkte jag, denna box har de betalat tio kronor för. En av de anställda på caféet frågade om jag inte hade pengar, eftersom jag stod där och läste. Jo då, jag hade pengar, men hur mycket skulle jag betala?
-Tio kronor, svarade han. Det står ju på boxen.
-Ja, boxen kostar tio kronor, men jag ska ju inte köpa den, svarade jag. Jag ska bara in här ett par minuter. Mannen skakade uppgivet på huvudet och frågade hur i all världen jag hade kommit till Stockholm och hur jag klarade mig i denna stad. Jag berättade att jag hade två vänner med mig på caféet och att detta var mitt första besök i landet. Då gav han mig tio kronor, öppnade dörren till toaletten och önskade mig välkommen till Sverige.

-I Stockholm var vi också inne i flera kyrkor. Jag förundrades över deras storlek. Flera av dem hade kanske plats för ett par tusen människor, men det var ju nästan ingen där under gudstjänsterna. Gamla människor satt för sig själva runt om i bänkraderna. Inga samtalade med varandra och de flesta satt långt bak. Ensamma människor som inte vågar ta kontakt med sin egen präst ens, tänkte jag.

-När vi kom till Norge, fanns där påtagligt många små kyrkor. Även här var det främst de äldre som gick i kyrkan. Inte heller här samtalade man, men jag såg att de lyssnade. Vid de två gudstjänsterna vi var med om i Våler och Svinndal, fick vi väldigt god kontakt. Folket här kände igen oss från video och från bilder de hade sett. De kände oss till förnamnet och folket grät när vi berättade om vårt arbete. Även prästen grät. Han kan väl inte vara så ledsen för att vi är här, tänkte jag. Han berättade efteråt att hans hjärta var fyllt av glädje över besöket. Därför kom tårarna under gudstjänsten.

-Efter gudstjänsterna var det många som ville tala med oss. Några gav oss pengar, trots att de just hade givit kollekt i bänkraderna. Vi fick också möta kyrkoråden i de bägge församlingarna. De flesta var gamla, men väldigt trevliga människor. Vi kände oss välkomna och upplevde att vi var bland goda vänner. Prästen Svein Kasin ordnade också en träff med konfirmandledare och medlemmar i församlingens ungdomskör. Vi fick dela en god måltid mat tillsammans med dessa ungdomar hemma hos familjen Kasin. Vi talade mycket med de unga och var också glada över att möta de två konfirmanderna Rita och Tone, som just hade varit på besök hos oss i Addis Abeba.

-När vi kom på skolbesök i Svinndals skola, hade barnen gjort ett tjusigt välkomstplakat och satt på dörren. Välkomna Gizachew och Yonas, stod det med vacker handstil. De hade målat en etiopisk flagga, hade klippt ut en tidningsartikel om oss och tecknat händer som sträckte sig mot varandra. Plakatet rörde mig verkligen och idag hänger det på vår skola på Entoto. En av skolflickorna kom fram till mig efter en lektion. Hon hade fyra kronor i handen och ville så gärna att jag skulle ta emot hennes pengar. Då var det min tur att fälla tårar. Dessvärre minns jag inte hennes namn nu, men jag kommer aldrig att glömma henne.

-Alla barnen i skolan hade dessutom förberett gåvor som vi skulle ta med till våra skolbarn. Tone och Rita hade bara några månader tidigare haft med sig nästan hundra leksaker, dockor och mjuka djur. Nu ville de ge mer. Jag kunde bara tacka, både för gåvorna och för den kärlek som låg bakom.

-Skolbesöket i Kirkebygden blev en stark upplevelse för oss. Öppenheten och vänligheten var så överväldigande. Vi mötte tonåringar som kände till oss från reportage i församlingsblad och tidningar. Rektorer och lärare på båda skolorna var också vänliga och uppriktigt intresserade av vårt engagemang för gatubarn. Jag tror att vi kommer att ha god kontakt med dessa skolor under många år framöver, eftersom kontakten mellan kyrkan och skolan ser ut att vara god, inte minst tack vare församlingspedagogen Inger O Hovland.

-Nu har vi ju haft glädjen av att ha både präst och församlingspedagog från denna församling på besök hos oss och jag vet att de har ett stort hjärta för vårt arbete och vårt folk.

-Jag skulle också kunna nämna många små och stora episoder av det lustiga slaget, från vårt besök i Norge, säger Yonas.
-Jag hade ju varit i Sverige i två veckor innan jag kom till Norge och hunnit vänja mig vid stillheten och temperaturen. I Norge var det framför allt enskilda människor som gjorde intryck på mig. Vi blev bjudna på middag till en dam som säkert var närmare åttio år. Hon hade lagat en delikat middag. Jag minns desserten extra väl. Aldrig hade jag smakat så god glass som hemma hos henne och hon bryggde så gott kaffe. Jag hade aldrig sett en kaffebryggare förr, men förstod att det var en bra maskin som fungerade väl för sitt ändamål. Innan vi lämnade henne, bad hon att få ge oss en liten gåva. Hon hade lagt tusen norska kronor i ett kuvert. Jag var tvungen att studera sedeln. Det stod tusen där och så säger hon att det är en liten gåva, tänkte jag. Den gamla damen gjorde djupt intryck på mig och jag gav henne en kram.

-Den kvällen bad jag länge och jag tackade Gud för alla människor jag hade mött. Jag minns att jag sa till Gud:
-Vad är det som händer, när du ger oss vänner från sex- sjuårsåldern och upp till åttio? Rör du vid folket i Norge och Sverige så att våra barn i Etiopien ska få en framtid? Jag tror att svaret ger sig självt.

Yonas berörde inte bara folk som var på skolan eller i kyrkan.
-Långt innan jag skulle till Skandinavien, hade jag plågats av tandvärk och nu när jag kom till Norge var smärtan nästan outhärdlig. En eftermiddag fick jag följa med till Moss och blev placerad i en tandläkarstol hos tandläkare Sven Hamran. Han tog röntgenbilder och förstod snabbt att det var nödvändigt med ett par rotfyllningar. Tandläkaren var både sympatisk och duktig. Han hade hört om vårt arbete och ville gärna bidra på sitt sätt. Behandlingen denna eftermiddag tog ett par timmar, men jag skulle inte betala något. Jag fick senare veta att priset nog hade blivit ett par tusen kronor, om jag hade behövt betala. I Moss mötte jag troligen en av världens hyggligaste tandläkare. Jag väljer i alla fall att tro så själv.

-Gizachew och jag fick också anledning att besöka vänner och stöttepelare i Rogaland, berättar Yonas vidare.
-Martin Egil Fuglestad tog ännu en gång emot oss med öppna armar. I Varhaug och Vigrestad utanför Stavanger finns det en stor ungdomskör som har stöttat oss mycket. De träffade Gizachew när han var på sitt första Norgebesök och nu fick vi komma till deras bönhus och kyrka. Vi fick också möta många ungdomar vid Tryggheims gymnasium, som drivs av NLM. Det var Martin Egil som organiserade mötet där och flera från trakten kom också till skolan.

Oddmund Valge öppnade sitt hem, så att vi kunde koppla av och ha det trevligt både i huset och i ladugården. Jag hade aldrig sett en modern ladugård. Hos oss går ju djuren utomhus hela året, men hos familjen Valge fanns det kor i bås och kalvar som nästan slickade fingrarna av mig. I Rogaland fick jag lika god kontakt med djur som med människor, säger Yonas och ler från öra till öra.

Kapitel 35