Gatuliv kapitel 17

Skolbarnen på Entoto och Gurara

Sjungande barn tar emot oss i Entoto grundskola i den nordliga delen av Addis Abeba. Här får drygt hundra barn daglig undervisning. Detta är barn från de fattigaste familjerna i stadsdelen. Barn utan möjlighet att gå i de offentliga skolorna, som kräver både skolpengar och uniformer. Tack vare Win Souls for God kan föräldrarna sända sina barn hit utan att behöva betala, och barnen får också en måltid varje dag. Här lär de sig amhariska, engelska, matematik och kristendom. Sång och musik, dans och drama är naturliga delar av skoldagen. Det viktigaste av allt är trots allt att barnen får vara barn. Detta är först och främst ett preventivt arbete. Dessa barn befinner sig i riskzonen för att hamna på gatan, men det ska inte ske få ske! De är bland de utvalda som får chansen till en god start i livet. Varje dag står barn utanför staketet och ber att få komma in, men det är överfullt. WSG har länge förhandlat med den lokala kommunstyrelsen i stadsdelen Entoto för att finna en lösning, så att alla barn kan gå i skolan. Kommunen vill egentligen överta skoltomten från WSG, medan WSG å sin sida önskar ansvara för delar av driften vid en ny och större skola. På grund av den etiopiska byråkratin är det omöjligt att säga något om när det blir en slutlig lösning på dessa utmaningar.

Tio kilometer längre bort ligger stadsdelen Gurara, högt uppe på berget. Här har WSG hyrt en nybyggd förskola för knappt hundra barn. Skolan används också av föräldrar, till vuxenundervisning och hälsofrämjande arbete. En åtgärd är att ge barnen näringsrik kost varje dag. Det har visat sig öka deras koncentrationsförmåga väsentligt.

En av de inhemska lärarna heter Admaso och är före detta gatupojke. Han var tolv år när han rymde från fattigdomen i sin småbrukarfamilj i Godjam. Som så många andra, kom också Admaso till Addis Abeba för att söka sig arbete, och därmed överleva. Efter sex års skolgång såg han ingen möjlighet att livnära sig i hembyn. Det slutade med att han hamnade på gatan i Addis Abeba. Här levde han i åtta år innan WSG-ungdomarna hämtade upp honom. I tre år arbetade WSG för att få Admaso att hålla sig borta från gatan. Pojken från Godjam var intelligent. Han fick snabbt bli assistent på skolan. Nu arbetar han som lärare på skolan och är samordnare på två pojkhem och ett flickhem i Gurara. Han studerar också själv på kvällstid. Efter ett liv på gatan, med smuts, hunger, ensamhet, alkohol och droger, kan Admaso idag säga: – Se på mig. Se hur fin jag har blivit. Nu kan jag besöka mina fattiga föräldrar och berätta att jag har ett liv jag är stolt över. Jag har också en flickvän, som jag kommer att gifta mig med i slutet av januari 2006.

Svenskan Katarina Nilsson är 28 år, utbildad lärare och en av flera skandinaver som arbetar som frivilliga. Hon lyser bokstavligt talat upp bland de mörkhyade barnen. Efter kort tid har hon uträttat ett storverk, som WSG kommer att skörda frukten av under lång tid. Lika viktigt som att undervisa barn, är undervisning av lärarkolleger, som saknar formell yrkesbakgrund. Därför är hennes insats så otroligt viktig. Egentligen skulle hon vara ute i sex månader, men det har blivit det dubbla.
– Detta år i Etiopien har förändrat mitt liv på många sätt, berättar Katarina.
– Livet här är så otroligt annorlunda mot det jag är van vid hemma i Sverige. Jag är dessutom långt borta från min familj och mina vänner och bara det är en stor utmaning. Här möter jag en annan kultur, människor med helt andra förutsättningar i livet än det jag är van vid, inte minst ekonomiskt. Många har knappt mat för dagen och barnen måste kämpa för att klara sig. Jag ser många som sliter tungt, men ändå ser jag glöden i deras ansikten. De har också nära till skratt. Detta är människor som påverkar mig enormt. De får mig att fundera på vad vi egentligen behöver för att känna att livet är värt att leva. Sedan jag var liten, har jag längtat efter att resa till Afrika, speciellt till Etiopien, för att arbeta bland de fattigaste barnen, berättar Katarina.
– Jag vill så gärna göra något för dem som behöver det allra mest. Jag tror att Gud har lagt en längtan i mig och därför är det extra spännande att få vara här och arbeta med Win Souls for God. Jag har inte så mycket yrkeserfarenhet från Sverige, men erfarenheterna från arbetet med WSG är så otroligt viktiga för mig. Här upplever jag helt enkelt att Gud behöver mig. Det är en obeskrivlig känsla. Jag får umgås med unga människor som längtar efter att leva efter Guds plan. Denna längtan är, som jag ser det, grunden till att Gud kan använda oss och välsigna oss. Gud har ett redskap genom Win Souls for God. Vi kan hjälpa människor till värdiga liv. Jag får vara en del av detta. Arbetet blir så konkret och så meningsfullt. Mycket starkare än det jag tror att jag kan få uppleva i Sverige. Här börjar vi dagen med bön för vårt arbete och för varandra. Tre gånger i veckan är alla samlade, förutom söndagsmötena. Vi känner att mycket bön också betyder mycket välsignelse. Han är med oss i vardagen, både under arbete och fritid.

– Jag ser att läraryrket är en fin utbildning om man vill komma människor nära och hjälpa dem i livet, fortsätter Katarina.
– Jag har verkligen stor glädje av min lärarutbildning även här i Addis Abeba. Här får jag arbeta i två skolor, med fattiga barn, som inte skulle ha fått något skolerbjudande om WSG inte hade existerat. Detta betyder oerhört mycket, även för de familjer som dessa barn kommer ifrån. Barnen följs upp och de får mycket kärlek och omtanke. Föräldrarna kommer också till skolan och får undervisning i hygien och hälsa. Levnadsstandarden höjs sakta men säkert. Familjerna blir starkare av att barnen får omsorg. Barnen hamnar inte i riskzonen för att rymma hemifrån och därigenom hamna på gatan. Dessvärre är familjestrukturerna lösa och många barn menar att de har ett bättre liv på gatan än i ett hem, där ingen har tid, ork eller lust att bry sig om dem. De är trötta på att kämpa för maten och av att ofta mötas av sparkar och slag, om de försöker mätta sina tomma magar. I skolan får de uppmärksamhet. Livet får mening och innehåll och det smittar av sig till föräldrarna. De vet att barnen har det tryggt och att de lär sig för livet.
– För mig har själva undervisandet varit en stor utmaning, berättar Katarina. Jag har lärt mig mycket själv också. Det är en utmaning att undervisa barn på ett språk jag inte kan. De kulturella skillnaderna mellan barnen och mig är också stora. Jag har undervisat mycket i engelska, men jag vill så gärna ge dem mer än bara språkkunskap. Mest av allt vill jag ge barnen tron på att de betyder något. Jag vill lära dem att använda sin kreativitet och sin begåvning för att klara av fortsatt skolgång och själva livet. Här lär man barnen att räcka upp handen och att repetera efter läraren. I den svenska skolan involverar vi barnen i långt större grad i undervisningen. Det saknar jag här. Min största utmaning är därför att förbereda undervisningen, så att eleverna inte bara blir mottagare av kunskap, utan också utvecklar sin begåvning för att göra val och finna lösningar.

Katarina blir ivrig när hon berättar om sin vardag.
– Jag har kontaktmöten varje vecka med alla som undervisar vid WSGs två skolor. Det är viktigt att vi utvecklar förståelsen för vad lärande egentligen betyder. Vi talar mycket om hur vi kan göra det bästa av skoldagen, både för lärare och elever. Vi talar om att ta barnen på allvar och möta deras behov. Vi ska kunna besvara frågor om varför vi gör det vi gör. Skolan är en plats för lärande, både för ämneskunskap och för livet. Det är viktigt att alla lärarna förstår att vi arbetar i ett team. Tillsammans kan vi göra en insats för varje enskilt barn. Dessa samlingar är viktiga och är till stor hjälp i vårt arbete, säger Katarina.

Kontakten Katarina får med barnen, är rörande. Ute på skolgården kommer små och stora, pojkar och flickor, springande emot henne. De pussar och kramar. De sjunger och dansar och vill ha Katarina med på det mesta. De har ett enormt behov av kontakt. Det är viktigt att Katarina bor någon kilometer från skolan, för att inte ”ta slut”. Hon vet att behovet här ute är omättligt. Uppdraget verkar många gånger alltför stort. Ibland längtar hon hem till familj och vänner.
– Där Gud vill ha mig, där vill jag vara, säger Katarina.
Både i Norge och Sverige är det många som önskar stötta skolbarnen på Entoto och i Gurara genom personligt fadderskap. För 800 kronor om året, kan ett barn få undervisning, skolböcker, uniform, skolväska och hälsovård. Barnen får också ett dagligt mål mat genom Läkarmissionens försorg. Fadderpengarna ska hjälpa barnen med deras skolgång. Dessutom ska de unga få så mycket hälsoinformation att de blir medvetna om risken med HIV. En undersökning vid fyra högre skolor i Addis Abeba, visar att nästan hälften av eleverna är smittade. Detta är information som inte blir publicerad. HIV är sjukdomen som ska hållas dold. WSG-ungdomarna är modiga som vågar ta smittan på allvar. Föräldrar blir informerade om hur HIV sprids. De uppmanas att låta testa sig och eventuellt få behandling. Från hösten 2005 kan de fattigaste genomföra detta kostnadsfritt. Så snart barnen är mogna för det, blir de också informerade. Det är särskilt viktigt att berätta för unga flickor att de inte ska känna sig pressade till en tidig sexuell debut. Ungdomar blir starkt uppmanade till att vara trogna och till att använda sig av preventivmedel. WSG-ungdomarna är även på detta område förebilder i Addis Abeba. Samtliga har testat sig och de har gjort det utan någon press.

Kapitel 18